04132024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Sorgedag för frihandeln

Så har det skett. Den sk Doha rundan har brutit samman. 

Det blev inget nytt WTO avtal.

Förlorare är vi alla. Vissa säger att vi därigenom har förlorat 2.000 kronor per Svensk och år.
De stora förlorarna finner vi inte i Sverige utan i utvecklingsländerna. Ett rimligt avvägt avtal skulle lyft någon eller några 10 miljoner människor ur djup fattigdom. Det hade varit viktigt.
Den stora klyftan finns mellan USA och de fattiga länderna som företräds av det inte längre så fattiga Indien. USA vill ha kvar mycket av sina subventioner och i utbyte få fri tillgång till de fattiga ländernas jordbruksmarknader. 
Bush framstår inte efter detta som frihandelns verklige vän. Snarare framstår han som ledaren för landet som hade den starkaste utvecklingen. Landet som har passerat toppen. Landet som fortfarande är kvar på platån, men som måste göra något drastiskt för att bryta upp de strukturer som gör att man håller på att halka utför.
I startblocken för att ta över många av utvecklingens stafettpinnar står Indien, Kina och Ryssland. 
Framförallt Kineserna bygger lojalitet hos Afrikanska länder. Där IMF ställer krav för att låna går Kineserna in utan villkor. Man gör det av två skäl: för att bygga lojalitet och för att han första ”tjing” på råvaruresurserna. En smart strategi som kunde han matchats av ett mera välavvägt Amerikanskt förslag om WTO. Man kan ha synpunkter på vad Kineserna gör, men det fungerar.
Ryssland sitter och räknar pengar. Ett exempel: Gazprom tjänade under andra kvartalet 2008 5,6 miljarder dollar. Inte illa. Även här ser man samma strategi. Man säkrar upp råvaruresurser ensam och ibland tillsammans med Kina. 
I vart fall har dessa snabbväxare ett gemensamt: De använder mindre piska och de använder mindre mindre brutala metoder än USA för att få kontrollen över råvarorna. 
De neokonservativa i USA har förspråkat militära insatser och därefter västerländsk demokrati. Effekterna av denna senare strategi har inte visat sig vara allt för framgångsrika. USAs kostnad för Irakkriget och Afganistan är cirka 5 miljarder dollar, per månad. För nästa år begär Bush av kongressen 66 miljarder dollar för de militära insatserna och underrättelseverksamheten i världen. För återuppbyggnad och stöd begärs 21 miljarder dollar. 
Ännu så länge håller sig USAs långivare stilla, men vad händer den dag de stora utländska långivarna vill se åtstramning? 

Vad händer nu?

Senaste artiklarna

Lämna ett svar

Lämna en kommentar