Jag läser Leif Pagrotskys brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet.
Det är glädjande att han så klart deklarerar sin tro på frihandeln. Han tror på vad marknadskrafterna kan åstadkomma. Det ska han ha ”credit” för.
Om man inte känt till vem artikelförfattaren var skulle man tro att huvuddelen av artikeln varit skriven av en äkta liberal. Pagrotsky är på god väg.
Han berör med sin artikel problemet med Carl Bildt som jag kommenterat i en tidigare blogpost. Det som är Bildts ideologi och det Bildt måste göra strategiskt nu för att bli EUs utrikespolitiske talesman skiljer sig kraftigt åt. Bildt prioriterar kortsiktigt. Han räknar röster. Fransmännen finns redan i båten, men nu måste Balterna och Polackerna rösta på honom.
Då blir han mindre frihandelsvän och mer hök. Det är synd. Carl Bildt kan bättre än så.
Bästa sättet att skapa varaktig avspänning är frihandel. Hur illa vi kan tycka om Rysslands agerande i Georgien är det inte rätt väg att utestänga dem från WTO. En isolerad nation handelsmässigt har inget att förlora. En nation som är inlemmad i världshandeln kommer på sikt sakta närma sig resten av världens värderingar. På mycket lång sikt kommer man att etablera en utvecklad demokrati.
Processen från Kol- och Stålunion till EU visar detta vad gäller relationerna Tyskland-Frankrike och Tyskland-England. Portugal och Spanien är också exempel på detta. För något decennium sedan var de länder med första klassen diktaturer. Nu är de med i det frihandelsområdet som kallas EU.
Precis som Pagrotsky säger så är de fria kapitalrörelserna det mäktigaste vapnet i dag. Det kan inte beslutas runt ett bord med politiker. Kapitalrörelserna bygger på förtroende. Rörelser in i ett land talar om förtroende och motsatt väg misstroende. 1.000 tals kapitalister har inte fel.
Vi ska naturligtvis fördöma kränkningar av internationell rätt, men frihandeln ska vi alltid slå vakt om. Det tycker nog Carl Bildt innerst inne, men det vågar han inte säga. Han har personligen för mycket att förlora på det.