06132024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Fildelning igen

Christian Engström i piratpartiet refererar en artikel av Jan Myrdal i Expressen. 

Myrdal i sin tur refererar till Edenman och Palme. Dessa två myntade begreppet ”kulturell allemansrätt”. Palme vet väl de flesta vem han var.  Ragnar Edenman var ecklesiastikminster, en den tidens utbildnings-, kyrko- och skolminister. Han hade det jobbet från 1957-67 och efterträddes av Olof Palme.

Detta om historien.
Den rent kommersiella motsvarigheten till upphovsrätten är patenträtten.
Patentet ger möjlighet till ensamrätt för en uppfinning under ett begränsat antal år. Detta är vanligtvis 20 år från det att man sökte patentet. I utbyte mot ensamrätten publicerar den myndighet som utfärdat patentet idéen så att alla kan ta del av den. Rättigheten kan den som äger patentet utnyttja genom att själv tillverka och sälja en vara eller tjänst. Det finns också möjligheten att licensiera ut tekniken till andra och får en royalty.
Patenträtten har två syften.
1. Att säkerställa att en uppfinnare får betalt för sin uppfinning.
2. Att nya idéer blir allmänt kända så att utvecklingen stimuleras.
I kommersiella sammanhang anser man inte sällan att patent är ett hinder för spridning av en produkt. Därför strävar man ofta efter att skapa en kombination av att göra uppfinnen känd och skapa en standard av delar av den och att patentera andra delar av den.
Upphovsrätten har stärkts på senare år, patenträtten har förblivit relativt orörd. I dag gäller upphovsrätten 70 år efter det att upphovsmannen dött.  Upphovsrätten regleras på lite olika sätt för olika typer av verk.
En intressant skillnad är möjligheten att kopiera ur en bok i några få exemplar för enskilt bruk. Detta är inte tillåtet vad gäller dataprogram, eller elektroniskt lagrad musik och film.
I debatten har mycket handlat om upphovsmännens rätt. I teorin vanligen musikerns eller upphovsmannen till en film och dennes monopol på verket. Alla brukare ska betala en licensavgift för att köpa verket. Monopolsituationen gäller i praktiken minst 100 år, givet att det som är upphovsman lever 30 år efter det att verket publicerats. 
Är det en rimlig tid? Jag tror att de flesta inte tycker det.
I verkligheten är det sällan upphovsmannen som äger rättigheterna. De är ofta sålda på en andrahandsmarknad. Ägarna är oftast förlag eller filmbolag. Ändringar av upphovsrättslagstiftningen kommer därför framförallt att slå mot ett bolag och inte mot upphovsmännen. 
Fildelning som jag ser det är i de allra flesta fall en fråga om kopiering för enskilt bruk. De som fildelar kommersiellt och för egen vinning kan definitivt straffas. 
Då gäller det att sanktionerna inte är kraftigare mot ”fildelningsförbrytarna” än mot andra typer av brott. Även en fildelare ska ha rätten till att vistas på internet, trots sin ”förbrytelse”. Rätten att utnyttja internet är för mig en del av de mänskliga fri- och rättigheterna.
När Beatrice Ask talar om att IPRED lagen blir mildare genom att den inte är retroaktiv anpassar hon bara lagen till vanlig rättspraxis. I grunden har inget förändrats. En del av det riktigt osmakliga har skalats bort. Inte allt.
Fildelning har precis som att skapa standarder det goda med sig att verk sprids. 
Det främjar utveckling och välstånd. Balanspunkten mellan utveckling och ekonomisk trygghet för upphovsmannen ligger fel i dag. Det finns allt för lite av en kulturell allemansrätt i dag.  
Därför måste IPRED lagen stoppas.

Vad händer nu?

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Lämna en kommentar