Ledarbloggen publicerar en lista över de politiska ungdomsförbunden och ”deras bidragsberättigade medlemmar”,länk. Av artikeln vet jag faktiskt inte hur många som är medlemmar, bara hur många som är bidragsberättigade medlemmar. Genom att bara publicera detta tycks även Svd ha fallit till föga för att staten är det viktiga i sammanhanget.
Fokus är inte på antalet medlemmar och vad det ger för opinionsmässig bas för att debattera. Nej fokus är på staten och bidragen. För att bloggposten skulle varit riktigt bra och liberalt inriktad hade ett minimikrav varit att antalet medlemmar hade varit med i sammanställningen.
Att ung Pirat har gratis medlemskap är för mig inte stötande. Det som är stötande är att även andra och då liberalt inriktade ungdomsförbund tar emot statsbidrag. Det är inkonsekvent. Samtidigt kan man inte kritisera ung Pirat för att ta emot bidrag när alla andra politiska ungdomförbund gör det. Då får man kritisera alla syndare. Det är kanske också så att om medlemsavgiften är symbolisk är det reellt inge skillnad. Att medlemmarna i de politiska ungdomsförbunden är få är något som oroar mig. Nästa fråga är hur aktiva är man i dess organisationer. Hur ofta träffas man i Gustavsberg, på Lindero eller på Östermalm för att diskutera politik eller genomföra manifestationer. Hur ofta har man möten på nätet. Det är nästa fråga. Är medlemmarna också till stor del kulisser eller representerar de ett reeelt engagemnag?
Per Gudmunsson oroar sig i en sendare bloggpost över att fokus blir fel, länk. Det är staten som är det intressanta och dess bidrag. Det är allvarligt. Det håller jag med Gudmundsson om.
Däremot håller jag med Rick Falkvinge, länk om att webscam är något som flera ungdomsförbund sysslar med om man använder Gudmundssons definition. Där finns det ingen anledning att peka ut just ung Pirat.
Vad är det egentligen som är upprörande?
Ingen medlemsavgift ser jag inte som något problem i sig. Det som är ett problem är att ta emot de statliga bidragen. Man kan inte samtidigt äta ur den hand som man ofta kritiserar om man vill vara fullt trovärdig. Det riktigt centrala är i praktiken varje medlems engagemang och hur öppen och transparent organisationen är. Här har vi nästa problem. det politiska partierna blir allt mer av borgar. Är det månne för att i mångt och mycket är de kulisser?
Nu har vi hamnat i en situation där politiska ungdomsförbund och politiska partier, som är representerade i olika politiska församlingar får betydande bidrag. Jag har förståelse för att förtroendemannen personligen får en viss ersättning, upp till någon form av förlorad arbetsförtjänst.
Sedan är det förbluffande hur mycket pengar som ett lokalt politiskt part i kan få per medlem bara föra att man sitter med i en fullmäktigeförsamling. Här kan det vara mellan 1.500-6.000 kronor per medlem och år. I extremfallen ännu mer.
Är detta rimligt?
Jag ifrågasätter detta kraftigt. De statliga bidragen gör att det spelar inte längre någon roll om ett parti har engagerade medlemmar. Staten betalar valkampanjen i alla fall. Därför får vi heller inte se det verkliga förfall som skett inom partiväsendet under de senaste 20 åren. Det tror jag skulle vara vitaliserande för demokratin om det kom fram.
För att kapa ett politiskt parti i en kommun kan det ibland bara krävas 10 personer. De som kapar kan lägga beslag på ett kassaflöde på upp till 100.000 kronor per år, ibland mer. Att de sedan kan framföra nästan vilka märkliga idéer som helst med denna plattform är lika illa.
Det är inte Piratparitet eller ung Pirat som är problemet, det är att de politiska partierna och deras ungdomsförbund är mer fokuserade på kommunala och statliga bidrag än att skapa arbetsformer som gör att man attraherar medlemmar.
