De politiska ungdomsförbunden borde studeras som microorganismer

Det är under  (1) en procent av Sveriges ungdomar som har ett så stort intresse av ett partis ungdomsförbund att man blir medlem. Detta borde leda till eftertanke.

Att det finns fler frimärkssamlare än SSUare är ett mindre problem. Det finns ingen dragning till de politisk ungdomsförbunden längre. Det är helt dött. Trots detta uttalar man sig, vilket står var och en fritt, men med vilken legitimitet? Medlemmar i en politiskt ungdomsförbund representerar närmast ett utanförskap och en minoritetsgrupp. 

Den enda debatt dessa siffror har resulterar i hittills är den något förvirrade diskussionen om huruvida det är för lätt att bli medlem i ung Pirat.

Sanningen är att det av flera orsaker är för svårt att bli medlem i ett politiskt ungdomsförbund.

Det har ingenting med ansökningsprocedurer eller medlemsavgiften. Det har med helt andra saker att göra. Dessa hinder borde vi diskutera.

Forskningen kring den politiska ungdomsförbunden borde kanske flyttas till de centra som studerar microorganismer, för det är väl det närmaste man kommer i beskrivningen av dessa fenomen.

Det förs ingen diskussion om den kris de politiska ungdomsförbunden upplever. Förmodligen upplever inte ungdomsförbunden själva att detta är en kris, tragiskt nog. Det som diskuteras är statsbidragen. Demokrati är inte detsamma som statsbidrag. Det borde vi alla veta och agera utifrån. 

Sanningen är denna utveckling representerar nästa generations syn på dagens demokratiska system. Med denna extremet smala bas för demokratin kommer vi att få fler och ännu tokigare politiska beslut. Det får mig att känna kalla kårar längs med ryggraden.