Sedan Mona Sahlin tillträtt som partiledare i socialdemokraterna har hennes förmåga att leda landet livligt diskuterats. Förtroendet har hela tiden varit mindre eller ännu mindre.
Historiskt sett har det rått en bred partipolitisk samsyn på skolpolitikens område, även om skiljelinjerna i dag är stora. Särskilt den socialdemokratiska synen på yrkesutbildningens betydelse måste betraktas som paradoxal. Här har det funnits inslag av mindervärdeskomplex.
I stället för att slå vakt om de grupper vars intressen man vill representera, har man fokuserat på den så kallat högre utbildningens villkor. Målet med politiken för ökad social rörlighet tycks ha varit att upplösa arbetarklassen.
De sociala och samhällsekonomiska kostnaderna för den här politiken har blivit allt högre. Sedan programgymnasiets tillkomst på 1990-talet är det över 20 procent av en ungdomskull som inte fullbordar sin gymnasieutbildning.
Denna grupp drabbas senare av oerhört svåra sociala problem. Arbetslösheten är dubbelt så hög för dem som saknar gymnasieutbildning jämfört med de gymnasieutbildade och cirka tre fjärdedelar av dem som huvudsakligen försörjer sig på socialbidrag i åldrarna under 25 år tillhör denna grupp. Andelen som har aktivitetsersättning, tidigare kallat förtidspension, är sju gånger högre. Det är också viktigt att betona att den sociala bakgrunden hos de ungdomar som får problem i skolan följer tydliga klasslinjer. Här handlar det i första hand om klass, inte om etnicitet.”
Arkitekten bakom detta teoretiseringsfokus är Olof Palme. Genomföraren av Palmes skolpolitik är Göran Persson. P J Anders Linder formulerar det så här, länk: ”Under 1980- och 1990-talen var det högsta mode att tala om yrkesutbildning som något snävt och begränsande som höll människor nere. Motmedlet blev ett gymnasium, designat av skolminister Göran Persson, med mer teoretiska studier och allmän högskolebehörighet åt alla. Alla skulle gå gymnasiet, alla skulle läsa mycket teori.”
Skolan före Persson var kvalitetssäkrad av staten. Persson kommunaliserade skolan. Genom denna organisation med varumärket Persson förverkligades en viktig hörnsten i socialdemokraternas skolpolitik.
Effekten av denna blev den ojämlika skolan. En skola som för sina resultat är beroende av kommunalpolitikers engagemang och vilja att sätta skolan i fokus. Resultatet har blivit förskräckande.
Socialdemokraterna försöker blanda bort korten genom populistiska resonemang. Ett exempel på detta är en artikel den 11 mars 2010 av Carin Jämtin på Newsmill, länk. Hon skriver att: ”31 procent av Stockholms 20-åringar har inte har fullföljt gymnasiet. I Skärholmen, Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista har mer än var femte 20-24-åring grundskola som sin högsta utbildningsnivå. I Bromma och innerstan ligger motsvarande andel under 10 procent – allra lägst är den på Östermalm med 3,7 procent.”
I själva verket finns det inget som visar att utländsk bakgrund är en riskfaktor för dåliga betyg. Den stora riskfaktorn är den skolorganisation som Göran Persson införde.
Analysen av skolans kris och av lösningarna på denna står i liten utsträckning politiken för. Vissa analys kommer från politiken, men skolan är mera komplex än den morots-piskskolan som Jan Björklund har gjort sig till uttolkare av.
En av de mer klarsynta insatserna på detta område gör i stället trion Stefan Fölster, Monica Renstig och Anders Morin. I Boken den ojämlika skolan skriver de, länk: ”Problemen med den svenska skolan är mycket större än vad som hittills varit känt med oacceptabla och ökande skillnader. Idag går en fjärdedel av eleverna ut grundskolan utan fullständiga betyg och det finns kommuner där mer än 40 procent gör det. Utvecklingen visar på ett skolsystem där föräldrarnas bakgrund har en avgörande betydelse för hur väl eleven klarar grundskolan – istället för att, som tänkt, vara kompensatorisk.”
I en presentation av boken den ojämlika skolan står det:
”I en skarpsynt granskning av den svenska grundskolan visar författarna att utvecklingen inte alls beror på bristande resurser eller låg lärartäthet. Tvärtom har nästan alla kommuner väsentligt ökat sina resurser till skolan och lärartätheten är oförändrad sedan 1993. Istället pekar man på bristande styrning, kontroll och ledarskap från såväl Skolverket som från kommuner och skolledare och en oförmåga att dra kloka slutsatser av all den skolstatistik man producerar. Förändring är dock faktiskt möjlig – utan stora kostnader, men genom att jobba smartare”
