Då har den Svenska bilindustrin ömsat skinn eller om man så vill ägare.
För SAABs del avslutas en Amerikans era, som inleddes 1990. 2000 blev bolaget helt ägt av General Motors.
1999 var det Volvos tur att bli Amerikanskt. Den här gången var Ford köparen.
De Amerikanska ägarna har inte varit några föregångskapitalister. De ha haft som inriktning att inlemma SAAB, respektive Volvo i ett globalt produktions- och varumärkesnätverk. Det har inte varit speciellt framgångsrikt.
I fallet GM-SAAB har vi sett en uthållig ägare, vad gäller att täcka de stora förlusterna. Vi talar faktiskt om gigantiska 25-33 miljarder kronor. När det gäller produktutveckling och positionering har man varit sämre.
I Volvos fall är situationen besvärligare. Ford köpte dyrt och får nu sälja billigt. Under de första åren fick man tillbaka stora summor pengar från Volvo. Efter ett antal strategiska felgrepp hamnade Volvo på efterkälken. Mannen som ledde Volvo under denna nedgångsperiod var Fredrik Arph. Fords roll i denna nedgångsperiod får framtida ekonomihistoriker klarlägga, men man är definitivt inte utan skuld. För 10 år sedan var man närmast världsledande vad gäller energisnåla fordon, nu är man på linje med resten av industrin.
Nu ser vi tre faktorer som kännetecknar den Svenska bilindustrins ägare.
För det första världens ekonomiska fokus och välstånd samlas allt mer i Asien och framförallt till Kina. Det är därför helt naturligt att en av ägarna till Svensk bilindustri är ett Kinesiskt företag. Kina är faktiskt världens största bilmarknad.
För det andra växer Ryssland sig starkare. Ett land med framförallt enorma gasresurser kommer att bli än starkare än vad det är i dag. På sikt kommer detta att påverka konsumtionen av bilar. Lyxbilar med en rysk touch kommer att efterfrågas. Det är inte sista gången vi ser en rysk Oligark som ger sig in och står bakom ett stort industriprojekt.
För det tredje kommer vi att se både industrialister och riskkapitalister/risktagare som ägare i bilindustrin. Detta kommer att öka turbulensen i en industri som genomgår en djup strukturkris.
Tillväxten finns i Asien och en del länder i Sydamerika. Då talar vi om bilar som den Amerikanska och Europeiska bilindustrin aldrig kommer att kunna producera. Miljöbilen finns det efterfrågan för, men ännu så länga saknas både tillräcklig teknik och produktionskapacitet.
Här kan den Europeiska och Amerikanska bilindustrin att spela en roll. Då krävs det högre utvecklingshastighet och ett betydligt större risktagande än i dag. Därför krävs både risktagare och traditionella industrialister i bilindustrin.
Om detta räcker för att rädda Volvo och SAAB på längre sikt återstår att se. Volvo har hyggliga chanser att överleva, men för SAAB är situationen mera binär. Antingen blir det en katastrof eller också blir det succé. Något däremellan för SAAB är inte troligt.
Andra bloggar: Gunnar Hökmark,