Den snart 95 årige mannen plirade med ögonen. Inte en darrning, inte en tvekan gjorde honom långsammare eller mentalt äldre än någon av de medelålders kring bordet. Han var äkta och ärligt ifrågasättande. Faktiskt provocerande i sitt sätt att ifrågasätta det politiskt korrekta. Mannen meddelade att han inte fått någon rimlig förklaring till varför Tomas Tranströmer fått Nobelpriset. Efter andra genomläsningen av en antologi sammanställd av Bonniers kvarstod undran. Det här är ingen bra litteratur, menade mannen. Der skulle aldrig falla honom in att insmickrande lovprisa. I stället blev mannen faktiskt yngre än de andra. Han stod för en icke opportun åsikt. Poesi var inte något som mannen menade var något finare eller mer sofistikerat. Det var bara konstlat. Han famlade efter siffran. Hur många var det som hade läst denne Tranströmers verk? Sanningen är det senast utgiva verket, ”Dikt och prosa 1954-2004 för tillkännagivandet av Nobelpriset hade sålts i 10.000 exemplar. Verkligt imponerande för en författare av så pass svårtillgänglig litteratur. Boken ”Sorgegondol” sålde i 30.000 exemplar. Samtidigt kan man undra varifrån dessa nykläckta poesiläsare kommer. Från att ena dagen enbart med ansträngning läst Dan Browns: ”Da Vinci koden” kunde man nu lägga ut texten som en variation på vad som stått på kultursidorna i Svenska Dagbladet och Expressen. Det gällde att inte vara utanför. Därför hade många ”läst” det de sannolikt aldrig läst. Den gamle mannen däremot ville förstå. Han ville utforska. Var denne författare läsvärd eller ej. I den del av processen han just nu befann sig i var svaret tydligt. Detta var inte läsvärd litteratur, men det kunde ändra sig