I Italien är de två clownerna Berlusconi och Grillo de som sätter den politiska agendan. Ropen på nedskrivning av skulder i en av Europas mest skuldsatta ekonomier attraherar väljarna. På olika sätt söker dessa två clowner köpa röster och låta andra betala för gåvorna. I Frankrike, Spanien och Portugal är krisen djup. I hela södra Europa menar man att det är andra som ska lösa problemen. Man vill i klartext att någon annan betalar för misstagen. Inte nog med detta andra ska betala för det fortsatta spenderandet. Frågan är bara vem som är villig till detta?
De olika kulturerna i södra Europa och väst, mellan och Sydeuropa är det som i grunden skapar den grundläggande obalansen. Man har helt olika förhållningssätt. Självklart avspeglar sig detta i handling. Naiva politiker, framförallt från Nordeuropa. har trott att att högstämda resolutioner har inte förändrat detta. Det har snarare skjutit fram problemen.
I västra, mellersta och norra Europa sprider främlingsfientligheten ut sig. Man är inte beredd att betala för andra. Det spelar ingen roll om dessa kommer från andra världsdelar eller och det är frågan om andra ekonomier i Europa. David Cameron är en av dem som leder motståndet mot ett större EU. På hemmaplan däremot menar allt fler att han gör för lite och för långsamt för att distansera sig från kostnadernas EU. Ett fyllnadsval visar på problematiken, länk.
EUs långtidsbudget utsätts för kritik av EU parlamentet. Mycket talar för att den inte kommer att gå igenom. Parlamentet vill har förändringar. Slaget står om prioriteringarna. Hittills har man löst frågan genom att låta budgeten svälla. Nu fungerar den strategin inte längre. Sannolikt ser vi en ny budgetrunda efter det att parlamentet underkänt vad regeringsledarna varit överens om. Denna nya processrunda kan ska handlingsförlamning.
Eurokrisen blir allt mer av EU krisen. Unionen knakar betänkligt i fogarna.
Detta främjar inte tillväxten. Då menar meningarna den sunda tillväxten som framförallt bygger på privata investeringar och delvis vettiga infrastrukturprojekt. De ljusa signalerna från årsskiftet har bytts till välgrundad pessimism.
För Sveriges del blir allt mer frågan om EU verkligen är det sammanhang som kan skapa frihandel och tillväxt. Allt mer talar för att nya strukturer med Storbritannien, Nederländerna, Holland, Tyskland, Belgien, Tyskland, Finland, Sverige och eventuellt Polen kan vara nästa naturliga steg. Här får Svenska politiker passa sig för att inte hålla fast vid ett EU som går mot upplösning. Framförallt folkpartiet är en farlig faktor här. Man verkar allt mer set på EU som det var tänkt och inte som det blev.
