Henrik Alexandersson är en frihetlig och liberal debattör som med jämna mellanrum skriver i Mårtenssons meningar. Detta inlägg är också publicerat på Henrik Alexanderssons blogg
Staten har alltid varit på kollisionskurs med enskilda individer och grupper. Det har som regel handlat om sådant som är annorlunda, som sticker ut, som är nytt och som ifrågasätter eller provocerar. Staten har under årens lopp jagat bögar, stängt svartklubbar, sprängt piratradiostationer och stormat raveklubbar – för att nu bara ta några exempel.
Ofta har det handlat om moralpanik. Ibland om att den härskande klassen helt enkelt inte förstår vad som sker. Ibland om att staten inte accepterar att bli ifrågasatt eller utmanad. Ibland om att folk vägrar lyda (och till exempel gömmer flyktingar eller duckar skatten).
I grunden finns skäl att misstänka att det mest handlar om makt.
Här kan man i många fall tala om omotiverat förtryck mot individer, grupper och företeelser. Men så här långt in i berättelsen handlade det fortfarande om rätt begränsade fenomen. (Vilket inte gör statens kränkning av enskilda individers frihet mindre.)
Sedan hände flera saker. Vi fick internet – som skapade fria informationsflöden, vilka i sin tur utmanade så väl makten som förlegade affärsmodeller. Kriget mot drogerna trappades upp – vilket skapade ett rättsligt träsk där man gjorde brottslingar av människor som inte skadat någon annan. Och så kom kriget mot terrorismen – som urholkar de medborgerliga fri- och rättigheterna, som punkterar rättsstaten och som skapar en våldsspiral.
Staten kom under resans gång att känna att den behövde mer kontroll. Inte bara av ovanstående skäl. Politik bygger på att man kan tvinga folket att lyda. Och för att lyckas med det måste man veta vad medborgarna egentligen har för sig. Samtidigt nådde den tekniska utvecklingen en punkt där övervakning blev både relativt ”tekniskt effektiv” och billig.
Det verkligt nya här, det är att staten nu kan övervaka hela folket helatiden – inte bara tillfälligt hålla ögonen på vissa individer eller grupper.
(Ta teledatalagringen som exempel. Nu för tiden lagras data om alla svenskarsalla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner. Och amerikanerna övervakar bland annat vad vi har för oss på Facebook och andra sociala nätverk.)
Att övervakningsstaten nu de facto har rullats ut kommer knappast som någon överraskning.
Då är frågan: Vad gör politikerna? (Det vill säga de som har att sätta upp regelverken för statens verksamhet.)
Håller de fast vid medborgerliga fri- och rättigheter, som rätten till privatliv och rättssäkerhet? Bryr de sig om att göra övervakningen proportionell i förhållande till de problem de påstår sig se? Försvarar de de principer som bygger ett öppet och demokratiskt samhälle? Ser de till att det finns spärrar mot övervåld och maktmissbruk? Bryr de sig över huvud taget om att skaffa sig en helhetsbild?
Svaret är nej.
När Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter hösten 2009 diskuterade det så kallade Stockholmsprogrammet – då hade den gästande svenska justiteministern Beatrice Ask (m) ett ampert budskap: Det finns ingen tid att stanna upp, tänka efter och utvärdera övervakningsstaten.
Dels är detta ett hårresande uttalande i sig. Dels pekar det på något intressant om övervakningsstaten. Om man stannar upp, tänker efter och analyserar – då kanske man kommer på att den varken är rätt eller effektiv. (Det är som att cykla. Stannar man, då välter man.)
Det är skälet till att våra politiska ledare rusar vidare i blindo, in i övervakningsstaten. De vill inte och de kan inte försvara sina handlingar. ”Alla vinner på om debatten lägger sig.”
Och om våra politiker vägrar ta sitt förnuft till fånga, då återstår bara en sak att göra: Byt ut dem!
Läs även: Sanna Rayman (Svenska Dagbladet ») och Peggy Noonan (Wall Street Journal ») om staten och övervakningen
Henrik ALexandersson
