I går kväll debatterade Europaparlamentet det avtal som ger USA:s underrättelsebyråkrati tillgång till data om europeiska privatpersoners, företags, organisationers och myndigheters bankaffärer – SWIFT-avtalet.
Skälet till debatten är att det visat sig att USA/NSA egentligen inte behöver något avtal. De har redan hackat SWIFT-databasen och kan komma åt vad de vill när de vill.
I heta stolen sitter EU-kommissionär Cecilia Malmström. Som EU-minister under det svenska EU-ordförandeskapet var hon med och förhandlade fram SWIFT-avtalet. Som EU-kommissionär satsade hon all sin prestige på att få Europaparlamentet att godkänna avtalet. (Det lyckades först vid andra försöket, den 8 juli 2010.) Och det är hon som har satt sitt goda namn i pant för att allt som har med SWIFT att göra skall bli så bra, så bra.
Det var även Malmström som fick se fånig ut när det visade sig att de uppgifter som sedan kom att lämnas ut till USA under SWIFT-avtalet hanterades på så lösa boliner att verksamheten var omöjlig att utvärdera. Och året efter hemligstämplades helt enkelt det mesta av den utvärdering som då gjordes av Europol. (Även om det redan av de icke hemligstämplade delarna framkom att allt inte stod rätt till.)
Och det är Malmström som fortfarande försvarar SWIFT-avtalet nu när det framkommit att USA/NSA har hackat (bland annat) SWIFT. (Möjligen har även brittiska GCHQ ägnat sig åt intrång i SWIFT.) På en hearing härom veckan vägrade hon dock att erkänna att det blivit pannkaka av alltihop. (På samma hearing lät Europol, som sorterar under Malmström, meddela att de inte har några planer på att utreda dessa intrång.)
Henrik Alexandersson
