IMFs, den internationella valutafondes chef Christine Lagarde är ute och varnar för katastrof, länk. Hon menar att det är mycket riskabelt om centralbankerna världen över drar tillbaka sina likviditetsstimulanser.
Samtidigt ser vi att världsekonomin sätter fart. Inter överallt, men norra Europa och i USA. IMF själv talar om en tillväxt i USA på 2,6%, länk.
Problemet med likviditetsstimulanserna är att de är ineffektiva. De skadar både de som behöver dem och kanske ännu mer de som inte behöver stimulanserna.
Stimulanskapitalet från centralbankerna, precis som annat kapital söker sig till områden och platser där lönsamheten är som bäst. De är den inte i Italien, Frankrike eller USA för den delen. I stället får länder som Turkiet, Singapore och Indien detta kapital. Vi såg under hösten effekter av när dessa kapitalströmmar minskade. Det skapade valutakriser på nya ställen.
För de behövande länderna som; Frankrike och Italien är likviditetsstimulanserna bara ett sätt att kortsiktigt undkomma den smärtsamma strukturreformer som väntar. Marknaden lurar man inte. Bristande konkurrenskraft, hög skuldsättning och avsaknad av ekonomisk tillväxt talar sitt tydliga språk. Här har likviditetsstimulansen inte haft annat än marginellt positiva effekter.
Vad vi i stället ser är att likviditetsstimulanserna riskerar tidig överhettning i välordnade ekonomier, med starkt räntetryck. Det kommer att sätta press även på dåligt organiserade ekonomier. Dessa senare kommer att få betala ännu mer för sina lån. Här ligger den verkligt stora faran.
Lagarde driver en politisk som chef för IMF som allt för lite tar hänsyn till helheten. I vissa fall sneglar hon allt för mycket på vad som är bra för Europas lågpresterare. Det är ett farligt ledarskap. IMF behöver ett bättre ledarskap.
