Detta inlägg är skrivet av debattören Henrik Alexandersson. Henrik är välkänd för läsarna av Mårtenssons meningar som en debattör med liberala förtecken. Artikeln är också publicerat på Henrik Alexanderssons blogg, länk.
I denna debattartikel problematiserar Henrik Alexandersson dagens moderater och reflekterar över de som Gösta Bohman ledde.
Gösta Bohman och hans moderater väckte mitt politiska intresse.
Även om inte så många röstade på (m) på den tiden, så fanns där någotpositivt. Bilden var att moderater var framgångsrika människor som skapade företag och tjänade pengar. Många såg upp till dem och ville (ibland kanske i smyg) vara som dem.
Det fanns en tanke om att ett samhälle som inte tillåter människor att lyckas inte heller kommer att ha råd att ta hand om dem som misslyckas. Man var ärliga med att man ville sänka skatterna för att ge medborgarna mer makt över sina egna liv. Man var tydliga med att valfrihet är viktigt eftersom människor är olika. Hela ansatsen var framåtblickande och det fanns en underliggande optimistisk vision.
I de hemliga väljarundersökningarna fanns det två omdömen som ständigt återkom om Bohmans moderater: Kompetenta och konsekventa.
I dag har vi de nya moderaterna – som har makten men inga idéer, visioner eller principer.
Med detta har de nya moderaterna också tappat det där positiva som gjorde de gamla moderaterna intressanta. I dag är moderaterna förvaltare, bokhållare och förmyndare. Individualism och medborgartanken har ersatts med att man är ett maktparti som ser människor som undersåtar.
De gamla moderaterna var glada festprissar, medan de nya moderaterna hellre snipigt talar om att folk skall jobba istället för att supa.
De gamla moderaterna kombinerade det bästa ur liberalismen och konservatismen i en stark uppfattning om att staten skall hålla sig borta från människors privatliv – medan de nya moderaterna är nymoralistiska och ständigt kommer med pekpinnar.
De gamla moderaterna såg fritt företagande som vägen till nya jobb och tillväxt. Med blicken vänd framåt kan man säga saker som att människor inte skall ligga andra till last – och få folk att fatta vad man menar. Vilket skall jämföras med dagens nymoderata ”arbetslinje” som är fyrkantig och enkelt uttryckt bara framstår som elak.
De gamla moderaterna hade ambitionen att leda idédebatten. De var intellektuellt intressanta. De nya moderaterna följer vad de tror att opinionsmätningar och fokusgrupper har att säga. Därmed gör de sig i ett lite längre perspektiv irrelevanta.
”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
Nya moderaterna hade måhända en taktik för att ta makten. Visst. Men utan långsiktig strategi, ideologi, visioner och principer – så verkar de som om de inte vet riktigt vad de skall göra nu. Det finns nog ingen plan. Deras enda ”tröst” är att sossarna är ännu kassare.
Nu går det inte att vrida klockan tillbaka. Moderaterna är för evigt förlorade.
Det är inte bara idéerna och principerna som är borta. De gamla kompetenta partimänniskorna – som begrep politik och det politiska spelet – har en efter en ersatts med folk som varken verkar vara kompetenta eller konsekventa. (Med enstaka undantag.) Det är dessa människor som sänder ut tweets med en närmast sovjetisk ton om att partiledarens tal och den senaste ideologiska reträtten är fantastiska. Tänk partisekreterare Persson, typ.
Det märkliga är att när man talar med moderata partiaktiva – då är många medvetna om problemet. Men de förefaller totalt oförmögna och ovilliga att göra något åt saken. Så de får rätt mycket skylla sig själva när deras parti nu håller på att få pyspunka.
Henrik Alexandersson
