Att Europa står inför en flyktingvåg av stora mått råder det ingen tvekan om. Katastrof kanske bäst beskriver situationen. Sannolikt den största sedan andra världskriget. Att partierna då samlas och diskuterar vad Sverige kan göra är naturligt. Ansvarig för detta är självklart statsministern. Genom att exkludera ett parti, Sverigedemokraterna, länk, länk gör man ännu en gång detta parti till offer. Det främjar vare sig flyktingarnas sak eller hindrar Sverigedemokraternas fortsatta framgångar. Sannolikt är det tvärt om. Det kan visa sig ödesdigert.
Folkpartiledaren Jan Björklund önskade i veckan att statsministern skulle kalla partierna till överläggningar om flyktingkatastrofen i Europa. Statsministern svarade på söndagen på propån genom att kalla alla partier utom Sverigedemokraterna till dessa överläggningar på fredag.
Måhända är det så att Sverigedemokraterna inte vill föra sådan samtal. Kanske anser inte partiet att Sverige ska bidra ska bidra mer i denna allvarliga situation. Riktigt hur det förhåller sig med partiet i den situation som uppkommit får vi aldrig veta. Partiet är ännu en gång exkluderat. För vilken gång i ordningen kan partiet hämta stöd för just detta vet ingen längre? Exkluderingsstrategin har inte fungerat.
I en demokrati krävs det att alla får möjlighet att komma till tals i det demokratiska samtalet och problemlösningen. Att det sedan är majoriteten som fattar besluten är en annan sak, en annan aspekt av demokratin.
Demokrati är svårt. Att lyssna på åsikter som man kanske inte delar är svårt. Åsikter som väcker anstöt är ännu svårare att acceptera. I demokratin har alla åsikter sin rätt att bli uttalade. Åsikter får också finna sig i att bli emotsagda.
Tystnad och demokrati hör inte ihop. Samtal och debatter är demokratins livsluft. Problemlösandet och kompromisserna är en annan del av demokratin. I denna del föds ansvaret. Ett parti som aldrig tar ansvar kommer i det långa loppet aldrig att erövra väljarnas gunst. Ett parti som utestängs från denna möjlighet får alltid sympatiröster. Odemokratiska majoriteter straffas alltid.
Missnöjda sympatisörer och kompromisser hör ihop. Det vet säkert Sverigedemokraterna därför är man i det tysta säkert inte besvikna över att man utestängs från möjligheten att ta ansvar.
Regeringen ser ut att bli Sverigedemokraternas bästa valarbetare ännu en gång. Räcker inte 20% innan man ändrar strategi?
Flyktingkatastrofen är humanitär och allvarlig. Den borde inte få bli demokratisk också.
