Valet den 7 maj 2015 i Storbritannien ritade om den politiska kartan. Premiärministern David Cameron var på förhand nederlagstippad. Inte minst i Svensk media. När resultatet kom visade det sig att labour var utraderat i Skottland och Cameron vunnit egen majoritet. Det skotska nationalisterna övertog nästa samtliga labours alla mandat. Inom loppet av några timmar hade tre partiledare avgått. David Cameron bildade en av de sällsynta majoritetsregeringarna i Storbritannien.
Labour hade drabbats av Pasokifiering i Skottland, sitt starkaste och säkraste fäste.
Pasokifiering, hämtat från de Grekiska socialdemokraterna, Pasok verkar drabba socialdemokratiska partier som:
1. Har blivit alltför teknokratiska och utvecklats till politiska eliter.
2. Har varit ovilliga eller oförmögna att formulera ett trovärdigt ekonomiskt alternativ till de senaste decenniernas marknadsfundamentalism.
3. Har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nya nationalistiska, populistiska eller främlingsfientliga partier.
4. Har ett ledarskapsproblem och leds av personer som under europeisk socialdemokratis bättre dagar aldrig hade kommit i närheten av en partiledarpost.
5. Har utgått från den felaktiga logiken att eftersom de historiskt sett har varit stora partier kommer de att fortsätta att vara stora partier.
För labours del resulterade valresultatet i en närmast farsartad process för att utse en ny ledare. Jermy Corbyn är en oppositionsledare som gör regeringen trygg. Så länge han leder labour är risken för maktskifte närmast obefintlig.
Bland de etablerade partierna finns anledning att känna oro. På kort tid kan nya partier etableras och vinna stort väljarstöd. Precis som småpartier kan utveckla sig till röstmässiga jättar. Självklart en ny utmaning för EU kolossen.
David Cameron har allt mer utvecklas till den politiska ledare som avgör EUs framtid. Inte enbart på egna meriter. En kombination av att Grekland fick vara kvar i Euro-samarbetet, den intensifierade flyktingkrisen och populist-nationalistregeringar i Ungern och Polen har satt honom i denna situation. Med val i Tyskland och Frankrike 2017 talar det mesta för att Britterna går till valurnorna om EU medlemskapet under hösten 2016.
Paradoxen i det Brittiska EU valet är att tories högerflygel sannolikt gör gemensam sak med labour om att rösta Storbritannien ur EU. En ovälkommen överraskning för Cameron, som nog helst vill se sitt land kvar i unionen.
Vid ett utträde ur EU kommer sannolikt frågan om Skottlands självständighet på nytt att aktualiseras. Ett självständigt Skottland kommer att söka medlemskap i EU. En union som då i och för sig riskerar att ha vittrat sönder.
Nu kommer förhandlingar om särvillkor för Storbritannien att söka manglas fram. Risken som alla inblandade känner till är att om Cameron lyckas allt för väl kan andra länder följa efter.
EU apparaten tröskar dock vidare med medlemsförhandlingar för nya stater som Turkiet. Det man kan undra över om en organisation som denna borde prioritera bland sina verksamheter.
