11192019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Svensk politik – de ovilliga och de odugliga

Man kan undra om någon vill regera Sverige.

Låt oss börja i socialdemokratin. Stefan Löfven ville inte ens bli partiledare. Han övertalades av det mäktiga verkställande utskottet när S behövde göra sig av med Håkan Juholt.

Löfven har aldrig varit riktigt bekväm i rollen som ledande politiker. Det märks. Men han gör sitt jobb, av ren pliktkänsla.

Och nu är han statsminister. Till råga på allt i en regering där Miljöpartiet ingår. Detta sätter ständigt käppar i hjulet för honom. Ute i det socialdemokratiska partiet är detta samarbete inte speciellt uppskattat.

Över till den andra huvudaktören, Moderaterna. Det blev lite svårt att genomföra ett ledarskifte med värdighet, när Reinfeldt plötsligt på valnatten meddelade att han skiter i det här.

Något annat val än att upphöja riksdagsgruppens ledare, Anna Kinberg Batra, till partiledare fanns i praktiken inte. Och hon är förvisso väldigt kunnig.

Men hennes situation är knepig. I vart fall i en stor fråga har hon varit tvungen att göra upp med sin företrädares politik och styra om partiet på rakt motsatt kurs. I sina offentliga framträdanden har hon utvecklat en teknik för att svara på frågor utan att varesig prestera innehåll eller förpliktlser. Vilket ibland blir på gränsen till det löjeväckande.

Och på den vägen är det. Decemberöverenskommelsen framstod som obegriplig för många av Moderaternas väljare och medlemmar. Men den föll och ledde fram till dagens smått osannolika situation – i vilken M gör allt för att slippa hamna i regeringsställning med passivt stöd av SD. Vilket knappast gör partiets väljare och medlemmar speciellt mycket klokare.

Gissningsvis vill M inte ta över Rosenbad i dessa turbulenta tider. De väntar till 2018, då de räknar med att S har gjort sig helt omöjliga. Vilket kanske kan vara taktiskt smart, men inte speciellt statsmannamässigt.

Det tredje stora partiet på den nya politiska scenen är Sverigedemokraterna. Genom de andra partiernas beröringsskräck inför dem står de ständigt i den politiska debattens strålkastarljus. De behöver faktiskt inte göra något själva. Väljarna drivs till dem.

Vilket SD nog skall vara rätt så tacksamma för. Sanningen är nämligen att de är lika svarslösa som alla andra när det gäller vad man skall göra när det kommer till integration, arbetsmarknad och bostadskris. Men tack vare den dramaturgi som upprätthålls av de övriga partierna och media, så behöver SD alltså inte ha några trovärdiga svar att komma med de heller.

Svensk politik har blivit något slags samlingspunkt för de ovilliga och odugliga.

Låt oss i vart fall hoppas att Löfven har vett nog att lyfta ut MP ur regeringen. Då skulle han kanske kunna förhandla fram några vettiga beslut (om till exempel energi och infrastruktur) i riksdagen. För det finns ju faktiskt frågor där S och några av de borgerliga partierna är överens.

Men det är nog också allt man kan våga hoppas på innan nästa riksdagsval, hösten 2018.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna