Den svenska demokratin har förvandlats till något slags räkneövning som går ut på att bli först med att räkna till 51. Den som först säkerställer en politisk majoritet vinner allt. Majoritetens önskan blir sedan lag, som upprätthålls med tvång. Och med våld, om så krävs.
Ibland behöver vi tvingande lagar som upprätthålls av statens våldsmonopol. Det gäller till exempel lagar som skyddar människors liv, säkerhet och egendom. Men detta är en försvinnande liten del av alla de lagar, regler och förordningar som styr dagens samhälle. Hela det demokratiska konceptet har förvridits – så att vi i dag till och med använder våldsmonopolet för att upprätthålla morallagstiftning, åsiktslagar och lagar som skapar brott utan offer. Det var väl knappast så demokratin var tänkt att fungera?
Demokrati måste vara något större och djupare än majoritetsbeslut och tvång.
Till att börja med måste demokrati innebära delaktighet. Människor måste känna att man lyssnar till dem, istället för att beslut fattas över deras huvuden. Detta kräver öppenhet och lyhördhet, så väl i beredningen som i beslutsprocessen. Det kräver också att beslut fattas så nära de människor som berörs som möjligt.
På denna punkt finns mycket att önska. Vanligt folks åsikter, aktivism och medias granskning betraktas i dag mest som störande moment av den politiska klassen. Beslutsunderlag undanhålls och hemligstämplas. Härom året inskränkte riksdagen till och med den svenska offentlighetsprincipen. Och allt mer makt sugs in till EU, där allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar.
Verklig demokrati innebär också respekt för minoriteter. Vilket i slutändan kokar ner till att man bör respektera medborgarnas frihet och egna val i så stor utsträckning som möjligt – och endast använda tvingande lagstiftning när det är absolut nödvändigt. Makthavarna måste vara ödmjuka och respektera folket som fria individer.
Alla som följer den politiska debatten vet att utvecklingen går i rakt motsatt riktning. Allt mer ställs under tvingande politisk kontroll. Detta tycks vara en icke-reversibel process – där allt den som inte håller med kan göra är att knyta handen i byxfickan.
Vad den politiska och byråkratiska makteliten gör, det är att suga själva livskraften ur demokratin. Fria medborgare reduceras till undersåtar. Det fria och öppna samhället utarmas och blir fattigare, så väl intellektuellt som praktiskt. Makten koncentreras i olämpligt och farligt få händer.
Med många små steg har man lett oss in i ett mörkare, postdemokratiskt samhälle. Och allt dagens politiker tycks förmå göra är att leda oss ännu längre in i mörkret.
Vi kanske skulle utnyttja de demokratiska verktyg vi har kvar och byta politiker, medan det ännu är möjligt?
/ HAX
