De flesta är överens om att det finns vissa saker som bör skötas gemensamt i ett samhälle. Hur mycket är en annan fråga.
De flesta är också överens om att de gemensamma frågorna bör skötas av folkets valda representanter. Verktyget för att hantera detta är den parlamentariska demokratin.
Detta system har dock brister. En politisk majoritet kan besluta nästan vad som helst. Den kan till och med inskränka de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna eller upphäva demokratin, i god demokratisk ordning. Och vad majoriteten än hittar på, så ingår det i dess makt att kunna upprätthålla dessa beslut med tvång. Eller med våld, om så krävs.
Sådant ställer krav på de förtroendevalda. De bör vara ödmjuka, ha ett öppet sinne och de måste kunna lägga band på sig själva.
De bör även äga något slags moralisk resning. De regler, pålagor och den politiska syn de vill påtvinga alla andra skall även gälla dem själva.
Makten måste dessutom utövas öppet, så att medborgarna kan utvärdera politikernas insatser, utkräva ansvar och om så krävs välja andra representanter.
Det är en idealiserad bild, det skall medges. Den kolliderar obarmhärtigt med verkligheten. Politiska makthavare drivs av egenintresse, på samma sätt som alla andra. Kan de sko sig eller få en gräddfil till ett eller annat, då tar de inte sällan chansen. Vilket ofta leder till skandaler och affärer.
Sådant inträffar i alla partier när frestelsen blir för stor eller då tillfälle bjuds. Men socialdemokraterna står ändå i en klass för sig. Det är som om en elitistisk dubbelmoral finns inprogrammerad i deras DNA. Frågan är varför.
Man skulle kunna tro att det handlar om att många av dem kommer från små omständigheter och plötsligt ställs inför övermäktiga frestelser. Men i verkligheten kommer de flesta S-politiker från en klass av politiska eller fackliga förtroendemän som egentligen har det rätt bra ställt, i vart fall jämfört med vanligt folk.
En teori är att det handlar om att socialismen är elitistisk, på ett dåligt sätt. (Elitism i form av meritokrati har jag inget större problem med. Men det är inte vad det är fråga om här.) Samtidigt som man gör anspråk på att förträda den lilla människan, så anser man sig stå över vanligt folk. Samtidigt som man talar om solidaritet (i den mån det fortfarande förekommer) använder man sig av dubbla måttstockar. En för de styrda och en för de styrande.
Eller handlar det kanske om utbildning, bildning och de normer som man har med sig från uppväxten? Finns det något slags mindervärdeskomplex som måste kompenseras? Vill de vara lika fina och framstå som lika lyckade som de som arbetat ihop till sitt välstånd? Är det fråga om bristande respekt för andra människor? Eller blir kollisionen mellan teori och praktik bara extra uppenbar när det handlar om sossar?
Jag kan inte riktigt bli klok på det här. Men jag känner mig rätt säker på att frågeställningen pekar på något viktigt.
Nu har jag inga planer på att bli politiker. Men om jag hade det, då skulle jag vara oändligt tacksam för att jag står för idéer som en fri ekonomi, att skatt i någon mening är stöld och att staten skall skita i om vanligt folk röker lite gräs. Då slipper man i vart fall att ägna sig åt dubbelmoral.
/ HAX
