Tänk dig en situation där ingen övervakning förekom och staten inte hade någon möjlighet att övervaka misstänkta brottslingar. Många skulle ha invändningar mot en sådan ordning.
Tänk dig nu en situation där staten övervakar allt medborgarna gör, där utrymmet för privatliv är noll. De flesta skulle även ha problem med ett sådant samhälle.
Låt oss nu kalla det första scenariot för 0 och det andra för 100. Var på denna skala bör vi befinna oss? Vid vilken punkt blir det farligt, åt respektive håll?
Vi har redan en omfattande övervakning. Under årtionden har polisens rätt till hemlig avlyssning utökats i många små steg. Nu för tiden behöver man inte ens vara misstänkt för att kunna bli avlyssnad.
Andra vågen av avlyssning började med FRA-lagen. Telekommunikationer som passerar landets gräns skannas till sitt innehåll. (Även kommunikationer inom landet tar ofta en sväng över kommunikationsnoder i utlandet.) Så räkna kallt med att det mesta du gör på nätet passerar FRA:s filter. Alla övervakas, även om någon misstanke om brottslig verksamhet inte föreligger.
Sedan kom datalagringen. Data om alla våra telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkiopplingar och mobildata lagras nu för att vara tillgängliga för myndigheterna. Inte bara polisen, utan även till exempel Skatteverket visar stort intresse för sådan data – och begär ut den även när det rör sig om utredning av ringa brottslighet. Datainsamlingen omfattar alla och sker även om det inte finns några misstankar om brott. (Vilket EU-domstolen för övrigt anser strider mot de mänskliga rättigheterna. Men det bryr sig politikerna inte om.)
Nästa torsdag kommer Europaparlamentet att klubba ett system för registrering av alla våra flygresor (PNR). En mängd detaljer kommer att lagras och sparas för framtiden. Registrering av dina resedata kommer att ske även om du inte är misstänkt för något brott.
Och så där håller det på. Det råder knappast någon tvekan om vilket håll vi rör oss åt på övervakningsskalan. Det är möjligen knepigare att peka på var på skalan, mellan 0 och 100, vi befinner oss just nu. Och någon politisk diskussion om vad som är rimligt och när vårt öppna, demokratiska samhälle hotas förs över huvud taget inte.
Det förs inte heller någon principdiskussion om vilka som skall övervakas. Nu omfattas alla, hela tiden. Det vill säga att alla medborgare betraktas som potentiella brottslingar och terrorister, som man måste hålla under uppsikt. Det är kränkande. Folket bör behandlas som fria individer, inte undersåtar.
Sedan måste man fråga sig om våra politiker och deras funktionärer för alltid kommer att vara hedersamma, ärliga, demokratiskt sinnade människor som aldrig skulle få för sig att missbruka alla de verktyg för övervakning som nu finns. Hur kommer det att se ut om 10, 25 eller 50 år? Vem kontrollerar övervakningsstaten då – och hur kommer den att användas?
/ HAX
