I offentlig sektor är byråkratin den gökunge som knuffar kärnverksamheten ur boet.
Verksamhet behöver förvisso administreras. Men med allt fler regler, ålagda uppgifter och politiska pekpinnar blir denna administration allt mer omfattande. Dessutom tenderar byråkrati att svälla av sig själv. Och så är det ju alltid trevligare med möten, konferenser och utvecklingsarbete än att torka bajs i vården eller att möta människor som just fått bostaden upp-och-nedvänd av inbrottstjuvar. Av två möjliga uppgifter tenderar människor att välja den enklaste och lättaste.
Det är också ett fullt begripligt mänskligt beteende att vilja hålla sig väl med människor i sin närmaste omgivning. För de byråkrater som styr resurserna i en verksamhet är det därför ofta lättare att spara ute i verksamheten än hos kollegorna i den egna förvaltningen. Då slipper man dålig stämning på fikarasterna.
Därför är det knappast förvånande att vi kan läsa om hur omsorgen tunnas ut, vårdplatserna blir färre och polisen blir sämre på att utreda brott – trots att verksamheten tillförs mer pengar. Byråkratin är omättlig och skulle utan att blinka kunna konsumera alla våra skattepengar utan att för den sakens skull leverera någon kärnverksamhet över huvud taget.
Att detta drabbar de skattebetalare som behöver vård, omsorg eller säkerhet är uppenbart. Men situationen blir även orimlig ute i verksamhetens frontlinje – för till exempel hemtjänstpersonal, undersköterskor och de poliser som fortfarande finns på gator och torg.
Låt oss ta Google till hjälp för att se vad som skrivits om polisen på senare år. Några nedslag…
”De totala antalet anställda var 28 488, varav 70 procent (19 911) poliser och 8 577 civilanställda. Den senaste uppgift Polistidningen har om totala antalet uniformerade poliser i yttre tjänst är 7 387.” (Polistidningen)
”Faktum är att vartannat polislän har sämre helgbemanning i snitt i år än på 90-talet, trots att samtliga fått kraftigt ökade resurser.” (DN)
”Många poliser sysslar med olika projekt av alla de slag. Och det finns många fler chefer i dag än tidigare. Det skulle kunna vara några förklaringar, säger polisforskaren Stefan Holgersson.” (DN)
”Antalet poliser i yttre tjänst minskar för fjärde året i rad, trots polisens mål där det bland annat står att polisen ska bli synligare och mer tillgängliga för allmänheten.” (SR P4 Värmland)
”Leif G.W. Persson, professor i kriminologi och [edit: tidigare] verksam vid Polishögskolan, menar att den svenska polisen är mycket ineffektiv, att den endast klarar av att lösa 10 % av alla brott och att en fjärdedel av polispersonalen skulle kunna få sparken utan att det påverkade polisverksamhetens effektivitet. Enligt Persson gör detta, att ‘Sverige har den mest ineffektiva poliskåren i världen’.” (Wikipedia / Aftonbladet)
Och så där fortsätter det. Ingen tar tag i saker och ting. Ingen är beredd att ta ansvar.
Det är rent av värre än så. Ingen kan ta tag i saker och ting. Det går inte heller att utkräva ansvar.
I Sverige är det förbjudet med ministerstyre. Myndigheterna skall vara självständiga, verka för samhällets bästa och inte vara politiska verktyg. Det är både begripligt och nog rätt klokt. Men det innebär också att politikerna alltid kan skjuta besvärliga frågor ifrån sig, ducka för ansvar och passa i de stora frågorna.
Samtidigt har tjänstemannaansvaret i princip avskaffats. Sammantaget betyder det att ingen egentligen kan ställas till svars. Vilket i sin tur innebär att byråkratin ogenerat kan växa vidare på kärnverksamhetens bekostnad, utan att det går att göra något åt saken.
Någon skulle behöva ta tag i det här. Tyvärr uppvisar inget politiskt parti insikt om problemet, vilja att ta sig an det eller den kompetens och handlingskraft detta kräver.
/ HAX
