Den politiska opinionen tycks bli allt mer känslostyrd.
Det kan ta sig många uttryck. Arrogant trotsighet som bland Donald Trumps anhängare. Anti-etablissemang som i Brexit-frågan. Rädsla, oro och ibland hat som när det kommer till migrationsfrågorna. Ängsligt trygghetssökande som hos stora delar av svenska folket. (Som dock kan komma att upptäcka att de trygghetssystem det kramar så hårt mest är ett illusionsnummer.)
Det är inget fel med känslor i politiken. De kan rensa luften. Vi skulle rent av behöva mer av den varan. Det jag har problem med är när känslor och grupptänk alltmer överskuggar fakta och logisk analys.
Till en början föreföll detta var mest ett postmodernt förhållningssätt på vänsterkanten, där alla anses ha något slags ”rätt till sin egen verklighet”. Men fenomenet tycks vara större än så. Det är som om allt fler har stängt av, inte bryr sig om varesig argument eller verklighet. Frågan är varför. Har verkligheten blivit allt för komplex? Håller det offentliga samtalet på att infantiliseras? Skyr folk situationer där de förväntas göra en egen analys? Blockeras människor av något slags grupptryck? Handlar det om en tilltagande rastlöshet? Eller har folk helt enkelt blivit dummare?
Kanske är det så att politiken faktiskt inte går att förhålla sig till längre. När politiska partier kan lägga om sin kurs 180 grader på bara några veckor, krävs det att väljarna också har rätt tänjbara principer för att förmå sig att lägga sin röst på samma parti val efter val. Leder detta till att många människor helt enkelt ledsnar och därför bara ägnar politiken förströdd uppmärksamhet?
Kanske är det en kombination av allt det ovanstående. Kanske är det något annat. Folk tror vad de vill tro och vägen dit är kantad av känslor. Det är så det är och det är det man måste förhålla sig till.
Opinionsbildning handlar om att fånga människors uppmärksamhet i vårt samhälles allt intensivare brus. Det handlar om att veta vad man vill och att måla upp en vision. Det handlar om att göra sitt budskap relevant för vanligt folk. Och det handlar om att bygga ett känslomässigt engagemang. Vilket faktiskt går utmärkt att kombinera med en ”seriös” politisk plattform.
Men det är det där med att veta vad man vill. Socialdemokraterna har inte tänkt en ny tanke på hundra år. Borgerligheten är avideologiserad och vilsen. Miljöpartiet har förlorat allt sitt förtroendekapital och sålt ut sina principer för en plats vid maktens köttgrytor. SD har inga intressanta svar på framtidsfrågorna och deras enda profilfråga är nu för tiden politiskt allmängods. Vänsterpartiet? De vet visserligen vad de vill. Men det är i just deras fall även partiets förbannelse.
Vilket öppnar för att det faktiskt kan finnas plats för något nytt i svensk politik. Möjligen utanför partipolitiken.
/ HAX
