Det spekuleras livligt om vad som händer vid en Brexit, om britterna röstar för självständighet från EU. Men det är även värt att fundera över vad som händer om de stannar.
Vid en seger för Stanna-sidan kommer premiärminister Cameron att få en delvis förstärkt förhandlingsposition mot Bryssel. Många kommer naturligtvis ändå att försöka påskynda utvecklingen mot ett allt mer integrerat och federalistiskt EU. Men det kommer att vara svårt att hålla sig helt kallsinnig inför alla de frågor som den brittiska folkomröstningen satt ljuset på. Reformkrav kommer att resas.
Och det handlar inte bara om att hantera den brittiska opinionen.
I Frankrike har Front Nationals ledare Marine Le Pen för avsikt att bli republikens president. Hon är hårt EU-kritisk. För oss svenskar är det franska EU-motståndet relativt okänt och i vissa delar av annan art än i Sverige och Storbritannien. Men det är påtagligt. Kom ihåg att 55 procent av fransmännen sa nej till den så kallade EU-konstitutionen i en folkomröstning 2005. (Vilket dock inte hindrade att den ändå drevs igenom, lätt friserad och omdöpt till Lissabon-fördraget några år senare.)
I Tyskland har Alternative für Deutschland, AfD, ungefär 15 procent av väljarna bakom sig i opinionen. Speciellt bra går partiet i de gamla Östtyska delstaterna. Detta parti är uttalat EU-kritiskt, även om det tenderar att bli allt mer inriktat på invandringsfrågan. Vilken för övrigt också till stor del är en EU-fråga.
Polen och Ungern leds i dag av politiker som har egna skäl att sätta sig på tvären mot EU. Den tid är över när dessa länder gick med på nästan vad som helst, då lättade över att ha kastat av sig kommunismens ok.
Detta måste Bryssel förhålla sig till. Därför skulle det inte förvåna mig om någon tar initiativ till att visa lite god vilja och reformanda om britterna till slut väljer att stanna kvar i EU. Det är ett logiskt tillfälle att försöka hantera kritik mot EU runt om i unionen.
Men det är en gissning, byggd på vad som kan anses vara rimligt. Och rimlighet är inte alltid ett prioriterat värde i EU-apparaten. Intresset för verkliga reformer är svalt. Det finns för övrigt gott om känsliga, federalistiska förslag som ligger i byrålådan och väntar på att britterna skall ha röstat klart – som gemensam militär kapacitet för unionen.
EU står vid ett vägskäl. Om britterna lämnar kommer federalisterna att försöka utnyttja situationen. Men om de stannar – då finns möjligen utrymme för en nödvändig debatt om det europeiska projektets framtid och utveckling. Men bara möjligen.
/ HAX
