Min politiska fostran ägde rum under Gösta Bohman. Han talade om rättsstaten, människors rätt till privatliv och om friheten som ideal. Ofta i flera timmar. Han fyllde Konserthuset i Göteborg till sista plats och folk satt som tända ljus när han höll anförande om individen som samhällets kärnenhet. Vid partistämman i Göteborg talade han så länge att folk i fanborgen svimmade.
I andra ringhörnan fanns Olof Palme, lika obehaglig som skicklig. Han kunde ljuga i riksdagen så att Dagens Nyheter i blotta förskräckelsen bad om ursäkt för en fullständigt korrekt artikel om justitieministerns små äventyr. Hans mål var att införa socialism och samtidigt låta näringslivet betala för det rep med vilket det skulle hängas. Några av hans tal har gått till den svenska retorikens historieböcker.
Men vad har vi i dag?
Anna Kinberg Batra. Jag känner henne faktiskt en smula, även om det är åratal sedan vi talades vid. Hon hade potential förr i världen. Kanske har hon det fortfarande. Men hon är så hårt bunden av dagens ängsliga politiska liturgi att alla tendenser att vara Järnlaydy fått stoppas undan. Ett problem kan vara att hon länge var den moderata riksdagsgruppens mycket ambitiösa och pålästa ordförande. Sådant förvandlar en lätt till en stel maskin som måste ha svar på allt. Precis allt. Utan att för den sakens skull nödvändigtvis svara på de frågor som ställs. Och så är det sättet på vilket hon blev partiledare. Reinfeldt bara drog. Det gav henne knappast tid att växa in i uppdraget.
Stefan Löfven, arma människan. Den ofrivillge partiledaren, tillika ofrivillige statsministern. När sossarna tvingades att snabbt hitta någon för att bli av med Juholt blev till och med Anders Sundström tillfrågad innan bollen landade hos Löfven. Han är uppenbart obekväm med sin roll och knappast någon folktalare. Till råga på allt är han satt att leda ett parti som kategoriskt avvisar all form av förnyelse och anpassning till vår tid. Meningen med föreningen har sedan länge gått förlorad och framtidsvisionen är ersatt med på stället marsch. Dessutom med Miljöpartiet som drivankare.
Det är för bedrövligt.
Jag har ingen lust att rösta längre. Jag är intresserad av politik. Kanske rent av en smula besatt. Men jag ser inget som entusiasmerar mig. Ingen att rösta för, möjligen emot.
/ HAX
