Alla som sysslat med politik eller sett politik på nära håll vet. Politiker är inga övermänniskor. De är precis lika osäkra och förvirrade som alla vi andra. Vilket är något de gör sitt bästa för att dölja.
Det har sagts att om människor inte kan betros med att bestämma över sina egna liv – hur kan de då betros med makt att bestämma över andra? Ändå tillåts politikerna upprätthålla sin makt med tvång. Och skulle det knipa har de statens våldsmonopol, polisen, att ta till.
Ett av partipolitikens problem är att den är monolitisk. Alla medborgare skall göra på ett visst sätt. Alla skall underordna sig en rödgrön politik eller Alliansens agenda. Alla skall gå åt samma håll, i takt. One size fits all, vilket naturligtvis är en orealistisk och olycklig utgångspunkt.
Detta hänger nära samman med det faktum att politiken i dagens samhälle håller på att bli allomfattande. Allt skall bestämmas av politiker och byråkrater. Det gäller även sådant som enskilda människor egentligen är mycket bättre på att bestämma på egen hand. Folket får allt kortare koppel i takt med att politiken lägger under sig allt mer makt.
Så varför tillåts politikerna då fortsätta som de gör? Det enkla svaret är att ingen utmanar dem eller försöker stoppa dem. Det lite längre svaret är att politiker är bra på en sak: De kan det politiska spelet. Vilket till stora delar handlar om att skapa en bubbla där endast insiders kan vara med och spela. Vanligt folk får ofta inte ens veta vad som verkligen är på gång.
Detta tycks vara ett sluttande plan. När jag började intressera mig för politik, på 70-talet, stod i vart fall de borgerliga partierna fortfarande på individens sida. Så tycks det inte vara i dag. Nu handlar det mer om makt för maktens egen skull.
Systemkritik har ersatts med tjäbbel om enskilda detaljfrågor och lappande och lagande på systemet som det är. Individperspektivet har ersatts med en syn på folket som undersåtar, som måste kontrolleras och övervakas. Tron på människan har ersatts med en elitism som tar sig allt mer auktoritära uttryck.
Människor måste återfå makten över sina egna liv. Människor måste få ta ansvar, ges förtroende och en möjlighet att växa. Människor måste få göra val som passar dem själva och som gör dem lyckliga.
Detta borde vara det stora borgerliga projektet. Men så ser det alltså inte ut att bli.
Frågan är om det finns någon annan kraft som förmår att driva denna linje.
Det finns stunder då jag får för mig att Sverige skulle fungera bättre som en delstat i Förbundsrepubliken Tyskland. Här är människor betydligt friare, så länge de inte stör någon annan. Här betros de som vill med ansvar för så väl sin egen sjukvård som pension. Den som vill starta eget behöver inte stå med mössan i hand för att få en F-skattsedel, utan meddelar helt enkelt sin avsikt och ikläder sig med det ett ansvar och ett antal plikter. Polisen fungerar, det finns öl att köpa i kioskerna och ett visst mått av dekadens ger samhällslivet lite extra krydda.
Tyskland har också sina sidor, inte tal om annat. Men det är märkligt hur mycket som påstås vara stört omöjligt i Sverige fungerar – och fungerar rimligt väl – i Tyskland.
/ HAX
