Det finns en lika bergfast som fåfäng övertygelse inom vänstern att den själv är god och att högern är ond.
Vilket är en hurtig attityd om man till exempel betänker att Vänsterpartiet var det enda parti i Sveriges Riksdag som stödde Molotov-Ribbentrop-pakten, som gav Nazityskland grönt ljus för att anfalla Polen. Efter andra världskriget var det samma parti som hade ett intimt förhållande med kommunistdiktaturerna i till exempel Sovjetunionen, DDR, Polen och de andra Warszawapaktsländerna.
Finge vänstern som den vill skulle – ironiskt nog – välfärdsstaten falla samman som en blöt tacos. Allt till alla är ingen hållbar lösning. Snabbt kommer man att få slut på andra människors pengar. Samtidigt vill rödingarna ersätta fritt företagande och entreprenörskap med politisk makt och centralstyrning enligt en modell som all historisk erfarenhet visar leder till misshushållning, bristsituationer, fattigdom och förtryck.
Redan som politisk rörelse med fem, tio procent av väljarna bakom sig anser sig vänstern ha rätt att tysta röster den ogillar. Med våld om så krävs. Man kan bara föreställa sig hur de skulle bete sig om de kom till makten.
Vänsterns senaste uppfinning är identitetspolitiken. Tillsammans med de renodlade rasisterna är vänstern därmed de enda som delar in folk i grupper efter till exempel hudfärg. Det känns rätt unket.
Ett annat grepp är vad som ryms under postmodernismens hatt. Det är som om vänstern till slut insett att dess argument inte tål en logisk och saklig debatt – och att man därför måste inta positionen att man inte kan veta något om något och att det inte finns några sanningar. Med en sådan inställning ställer de sig effektivt utanför alla former av konstruktiv debatt och samarbete.
Vänstern har under årens lopp förvisso haft en del försonande drag. Ett tag var den anti-auktoritär, blommig, naken, åkte folkabuss och ägnade sig åt fri kärlek. Allt sådant är i dag som bortblåst. Dagens vänster är sur, snipig, nymoralistisk, fördömande och bär slips.
Det är 25 år sedan Sovjetunionen föll. Den svenska vänstern blev föräldralös, vilsen och orimlig på nya sätt. Sedan förvandlade fri handel, billiga kommunikationer och internet världen till ett globalt samhälle som är på god väg att utrota såväl svält som extrem fattigdom. Vilket rödskäggen mest tycks sura över.
Visst, det finns en del svågrkapitalism att reta sig på. Men det behöver man inte vara vänster för att göra. Och vänsterns recept – mer politisk styrning och reglering – gör bara sådana problem ännu värre.
Dagens svenska politiska vänster fyller helt enkelt ingen vettig funktion. Allt den kan åstadkomma nu för tiden är att inskränka människors frihet, försvåra företagande, motverka tillväxt, sabotera utveckling, slösa bort gemensamma resurser – och skapa motsättningar.
Men det är å andra sidan inget nytt. Att skapa samhälleliga konflikter har alltid varit vänsterns plan för att gripa makten. Den är lika dålig nu som då.
/ HAX
