Det har talats om att reformera EU så länge jag kan minnas. Men det går inte speciellt bra.
I mitten av 90-talet lovade Santers EU-kommission att ge sig på den byråkrati som drabbar företagen. Då skulle EU göra ”mindre, men bättre”. Det slutade med att antalet nya regler per år ökade kraftigt och att den samlade regelbördan tio år senare hade tredubblats.
I årtionden har man talat om att minska EU:s demokratiska underskott. Det har inte heller gått speciellt bra. När den nya ”EU-konstitutionen” skulle säljas in visade det sig i folkomröstningar att folket inte ville ha den. Det resulterade i att den omarbetades på ett sätt som egentligen bara var kosmetiskt och re-lanserades som Lissabonfördraget. Denna gång var det bara folket på Irland som fick säga sitt – och som fick rösta flera gånger tills det till slut röstade ”rätt”. Sedan dess talar EU:s ledare tyst om det demokratiska underskottet.
Problemet är att EU inte vill reformeras – och förmodligen inte kan reformeras.
EU-byråkratin är en ständigt växande verksamhet som lever upp till det mesta som beskrivs i till exempel Parkinsons lagar, Peters princip och Murphys lag. Den tycks ha ett eget liv.
Expansionen av den politiska makten drivs dels av den kända ambitionen om en ständigt allt tätare union, dels av politikens ständiga tendens att lägga allt mer makt under sig och dels av att man ger sig in i megalomaniska projekt som sedan kräver allt mer styrning, kontroll och brandkårsutryckningar för att inte helt gå över styr.
Opinionsmätningar visar att även om folket ofta stöder EU som idé, så anser det att EU lägger sig i för mycket, har för mycket makt och dras med allt för mycket byråkrati. Enligt Pew Reasearch anser 42 procent av européerna att EU har gått för långt.
Sprickan mellan EU-eliten och folket vidgas. Till slut blir situationen ohållbar. Man kan tycka att britternas beslut att lämna EU borde vara en tillräcklig varningsklocka. Men tyvärr finns det inga tecken på att så skulle vara fallet. Istället ser det ut som om vi får mer av samma.
Nästa år går Frankrike till presidentval och Tyskland till förbundsdagsval. I Frankrike har Nationella Frontens Marine Le Pen det högsta stödet bland de tre (förmodade) presidentkandidaterna. Och i Tyskland ser Alternative für Deutschland ut att bli ungefär lika stora som SD i Sverige. I båda länderna kommer förhållandet till EU att bli centrala valfrågor.
Genom sin ovilja att reformeras skapar EU en situation som hotar dess själva existens. Men EU:s ledare har bara sig själva att skylla.
Det mest anmärkningsvärda är att det i princip inte finns några liberala, allmänborgerliga eller socialdemokratiska krafter som fångar upp folkets EU-kritik och försöker reformera unionen. Man lämnar walk over till ytterkantspartier, nationalister, protektionister och frihetens fiender.
Det ser helt enkelt ut som om det inte finns något bättre att hoppas på. EU har blivit en självmordssekt. Sammanbrottet närmar sig. Och som den politiska kartan i Europa håller på att ritas om, kan man knappast heller förvänta sig att något bättre skall resa sig ur askan.
/ HAX
