Låt mig extrapolera några samhällstrender och rent av spekulera en smula. Jag anar nämligen att en perfekt storm närmar sig.
Dels har vi en ordningsmakt som inte klarar att uppfylla sina kärnuppgifter och som blöder personal. Detta är redan som isolerad händelse något som kan få folk att ifrågasätta det så kallade samhällskontraktet. Skall vi alls ha ett våldsmonopol, då måste polisen kunna skydda medborgarna och upprätthålla den allmänna ordningen. Så småningom nås något slags bristningsgräns, vilket kan påskyndas av en eller annan form av nytt och skarpt läge.
Under lång tid har Socialdemokraterna (i ett försök att upprätthålla bilden av sig själva som ett statsbärande parti) profilerat sig kring treenigheten skola, vård och omsorg. Utbildningens kvalitet sjunker, vårdens tillgänglighet är usel jämfört med många andra länder och vi ser ständigt rapporter om brister i vården. Sådant får naturligtvis människor att undra varför de betalar skatt.
När vi är inne på offentliga finanser bör man även nämna välfärdssystemen i allmänhet. De har farligt hög tyngdpunkt och kommer med tiden att sluka allt mer resurser. Flyktingsituationen gör situationen värre (när det tillkommer människor i systemet som inte kan bära sina kostnader) men är kanske inte den avgörande frågan – i meningen att systemen är konstruerade så att de ändå riskerar att falla samman under sin egen tyngd. Här talar vi inte bara om pensioner och sjukförsäkring, utan även om ökade kostnader för kommunerna – när de övergripande systemen inte längre räcker till.
Vilket om inte annat kommer att leda till ett ökat skattetryck.
Det är många som knyter handen i byxfickan. Men som jag tidigare har beskrivit har staten/EU ingått ett partnerskap med de stora sociala plattformarna på nätet, som landar i att vissa åsikter kan sållas bort och vissa röster tystas. Vid sidan av detta har vi låtit skapa en aldrig tidigare skådad övervakningsstat som i kombination med systemet med personnummer ger staten möjlighet till fullständig kontroll av medborgarnas göranden och låtanden.
Det finns fler faktorer som spelar in. Men vad jag vill komma fram till är frågan vad som händer när själva systemet hotas. Jag föreställer mig att samtliga riksdagspartier skulle vara beredda att gå väldigt långt för att rädda den »svenska modellen«, den generella välfärdsstaten och dagens politisk-byråkratiska system.
Vilka verktyg kommer man då att använda för att kontrollera folket? Hur hanterar man en situation där allt fler säger att de har fått nog? Vad gör man med dem som börjar göra motstånd?
Politik bygger ytterst på tvång, om så krävs med hot om våld. Rättsstaten kan lätt kringgås med orättfärdiga lagar. Och maktdelningen inom den svenska statsapparaten är uppseendeväckande svag.
Vi ser redan politiker och byråkrater inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter med hänvisning till det ena eller andra. Och varje gång det sker en »avvägning« mellan till exempel säkerhet och våra grundläggande rättigheter, då innebär det att de senare inskränks en liten bit i taget. Detta handlar om rättigheter som till sin natur är sådana att de skall vara okränkbara.
Naturligtvis finns det inga (eller i vart fall väldigt få) svenska politiker som har för avsikt att skapa en auktoritär eller totalitär stat. Men det handlar inte om vilja och ambition – utan om politiska handlingar och dess konsekvenser. Vägen till helvetet sägs, som bekant, vara stensatt med goda föresatser.
I en sådan situation kan en svag regering ställa till med minst lika mycket elände som ett överdrivet »starkt« ledarskap. Våra politiker tycks ha en mycket diffus bild om vart vårt samhälle är eller bör vara på väg. Många av de ideologiska principer som ligger till grund för en någorlunda liberal, demokratisk rättsstat har rensats ut – även när det gäller de borgerliga partierna. Medborgarna har redan degraderats från fria, självständiga individer till undersåtar.
Sammantaget ger detta en bild där det är värt att fundera över vart landet är på väg. Alla kort som krävs för att det skall kunna gå riktigt illa ligger redan på bordet. Nu är det mest en fråga om hur de spelas.
/ HAX
