05212019Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Vad händer när våra politiker varken vill eller kan?

Det finns en utbredd ovilja att diskutera de stora frågorna i dagens Sverige. Kanske handlar det om ointresse, kanske om något slags förträngningsmekanism, kanske om att dessa frågor än så länge är allt för abstrakta och komplicerade.

Inte desto mindre finns det starka skäl att ta ett steg tillbaka för att skaffa sig en helhetsbild. Att försöka extrapolera de linjer vi ser. Att mäta de samhällsförändringar vi upplever med det anständiga och civiliserade samhällets principer som måttstock.

Ordningsmakten – polisen – står inför ett systemsammanbrott som allvarligt kommer att påverka medborgarnas förtroende för staten och det samhälle vi trodde oss leva i. Något militärt försvar mot yttre fiender att tala om finns inte heller. Välfärdssystemen blir allt mer ansträngda. I delar är sjukvården och omsorgen inte alls vad folk hade förväntat sig. Utbildningsväsendet står inför en allvarlig kvalitetskris. Järnvägen är i ett bekymmersamt tillstånd. Inte ens posthanteringen går att lita på längre.

Svenska staten måste låna, trots att det sägs att vi befinner oss i en högkonjunktur. Skatterna kommer att behöva höjas. Byråkratin har blivit en gökunge som håller på att knuffa den offentliga kärnverksamhet den är tänkt att leda ur boet. Begrepp som kompetens och ansvar bleknar bort.

Det verkar helt enkelt som om den politiska och byråkratiska klassen håller på att tappa greppet. Fullständigt.

Frågan vi måste ställa oss är vad som kommer att hända då.

Våra politiska ledare kommer – oavsett partifärg – knappast att överge ”den svenska modellen”, hur illa den än fungerar. De kommer att försöka upprätthålla systemet med alla till buds stående medel. Och de har verktygen för att göra det, oavsett vad folket egentligen tycker. En sida av den parlamentariska demokratin är att politiska beslut enkelt kan omsättas genom tvång. Övervakningsapparaten som krävs för att kontrollera att vi gör som vi blir tillsagda finns redan på plats.

Vad kommer detta att innebära för den svenska demokratin? Vad kommer att hända när politikerna blir tvingade att ta i med hårdhandskarna för att försöka rädda systemet? Hur skall man hantera de människor som inte köper vanstyret längre? Kommer man att kunna upprätthålla rättsstaten när själva staten känner sig hotad?

Våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter håller redan på att inskränkas. Ständigt förklarar våra ledare att de måste göra avvägningar och kompromisser mellan olika politiskt prioriterade frågor (till exempel säkerhet) och grundläggande rättigheter. Varje gång det sker inskränks folkets fri- och rättigheter, i många små steg. Det har redan skett när det gäller vår rätt till privatliv. Det håller just nu på att ske vad gäller yttrandefriheten. Och för att behålla greppet om makten söker makthavarna ständigt begränsa fria flöden av information, till exempel på internet.

Vart vi är på väg är inte en hypotetisk fråga för morgondagen – utan en process i vilken vi redan befinner oss.

Visst, det finns alternativ. Men vilka politiker skulle förmå att återupprätta en kompetens- och ansvarskultur inom offentlig verksamhet? Vilka politiker kan förväntas ifrågasätta eller ens reformera den generella välfärdsstaten? Vilka politiker skulle våga gå till val på en frihetlig vision där vi gör Sverige till en tigerekonomi som skapar så väl tillväxt som välstånd? Vilka politiker bryr sig egentligen om tillståndet för demokratin och rättsstaten?

Våra politiska ledare saknar så väl viljan som kompetensen. Jag tror att de flesta av dem inte ens förstår problembilden. Däremot lägger de mycket tid och stor energi på rent trams.

Så våra ledare kommer att göra det enda de kan göra. De kommer att försöka stärka sitt grepp med de medel som för tillfället står till buds. På bekostnad av medborgarnas frihet.

De kommer att försvara sig med att folket röstat på dem.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna