03292024Huvudnyheter:
Senaste kommentarer

Vart är landet på väg, egentligen?

Förr drevs de politiska partierna av idéer, visioner, principer och drömmar om något nytt, större och bättre. Men nu för tiden tycks det mest bara handla om makt.

På så sätt har politiken förändrats från att syfta till något slags (möjligen förment) allmänintresse till att fokuseras på utövarnas egenintresse. Och när kampen om makten sätts före politikens innehåll, är det lätt att förlora både verklighetskontakt och riktning.

I sina extrema former kan ideologisk dogmatism naturligtvis också vara skadlig. Men det måste faktiskt finnas någon form av kompass.

Bara om man vet vad man vill åstadkomma kan man arbeta målmedvetet för att nå dit.

Vet man inte vad man vill är det som att segla ut på öppet hav utan varesig sjökort, kompass eller väntande hamn. Då finns det inte ens förutsättningar för att ha saker och ting under kontroll. Då driver man planlöst.

Frånvaro av handling får som regel också konsekvenser. Förr eller senare.

Det är lite så det känns i dagens Sverige. Det finns inget helhetsgrepp, ingen riktning och inga visioner. Därmed finns det inte heller något ansvar, något engagemang eller hopp om något bättre. Samhällets funktionärer tar på sig sina skygglappar och sköter sitt, varken mer eller mindre – oavsett om det som sker sammantaget är rimligt eller ej.

Svensk borgerlighet är fortfarande vilsen efter årtionden av av-ideologisering. De liberala och konservativa idéer som en gång i tiden gav dem en klangbotten är en tillgång som gått förlorad, kanske för alltid. De flesta borgerliga politiker tycks sakna så väl respekt för den enskilda individen som förståelse av varför det är en viktig sak.

Sossarna har inte haft en ny idé på hundra år. I den mån en del av deras projekt var rimligt, då är det i vart fall färdigbyggt nu. Istället ägnar de sig väldigt mycket åt dagens i-landsproblem. (Som till exempel en feministisk utrikespolitik.)

I dag är sossarna särintressenas fånge, framför allt fackets. Ironiskt nog verkar det som om det blir de själva som kommer att driva den svenska välfärdsstaten till sitt sammanbrott. Under tiden ägnar de sig åt att försöka muta svenska folket med dess egna pengar, om inte annat så för att vinna tid.

Samtidigt finns det skäl att vara skeptisk till politiker som hittar på storslagna nationella projekt. Ofta är de illa genomtänkta och uttryck för ett i vart fall milt storhetsvansinne.

Skall man sätta upp övergripande mål för ett land – då måste de respektera individen, hennes frihet och samhällets dynamiska mekanismer. Då bör man till exempel skapa förutsättningar för kreativitet och entreprenörskap genom att avreglera snarare än att försöka kommendera fram sådant genom dekret.

Då bör politiken dra sig tillbaka för att inte vara klåfingrig, störande och hämmande. Vilket aldrig kommer att ske, eftersom det inte ligger i den moderna maktpolitikens natur. Varken till höger eller vänster.

Det är möjligen ett tecken i tiden att Moderaterna på senare tid lanserat en paroll om att ”Sverige ska fungera”. Vilket just för tillfället kanske kan kännas som ett radikalt grepp. Men som vision är det rätt ynkligt.

Så här lät det på Bohmans tid…

”Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människors krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna. Gradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge. Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt.”

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna