En del av folket vill ha omfattande välfärdssystem, höga skatter och politiker som styr och ställer över dem.
En del av folket vill ta ansvar för sina egna liv, ha en liten stat som bara sysslar med sådant som är viktigt, låga skatter och frihet.
Och så finns det en massa folk som helt eller delvis vill ha det på andra sätt. Människor är helt enkelt olika. Vi vill leva våra liv på olika sätt. Vi vill göra olika val och vi gör olika prioriteringar.
Sett i detta perspektiv är den parlamentariska demokratin inte optimal. Den som lyckas samla en majoritet bakom sina förslag kan fastställa en övergripande, enhetlig modell för hur saker och ting skall vara. Alla andra får finna sig i detta. De politiska besluten upprätthålls som regel med tvång, eller till och med med våld om så krävs.
Resultatet blir att många människor känner sig missnöjda, vilken politisk majoritet som än styr. På samma sätt som en storlek inte passar alla kan man inte förvänta sig att en politisk modell passar alla.
Ju högre upp i den politiska pyramiden beslut fattas, ju fler drabbas. Ett kommunalt beslut kan omfatta hundratusentals människor. Beslut i riksdagen drabbar nio-tio miljoner svenskar. Och beslut i EU drabbar en halv miljard européer. Ju mer centralstyrning, ju mindre hänsyn kan beslutsfattarna ta till människors önskemål och till lokala förhållanden.
Därför bör så stor del av de gemensamma besluten som möjligt ligga så nära medborgarna som möjligt. Det ökar förutsättningarna för att beslutsfattandet blir lyhört och att de beslut som fattas kommer att fungera i verkligheten.
Låt oss nu göra tankeexprimentet att det mesta av makten överförs till lokal nivå. Och då menar jag verkligen det mesta. Det skulle resultera i att olika lokala samhällen (till exempel kommuner) kan ha helt olika modeller och inriktning.
För att måla med en väldigt bred pensel: Örebro kanske har höga skatter, gratis barnomsorg, kollektiva lösningar för social trygghet, fem års betald föräldraledighet, Systembolag och obligatorisk utbildning av medborgarna i identitetspolitik. Norrköping kanske väljer en modell med lägre skatter, privata försäkringar, vin och sprit på ICA och förmånliga villkor för företagande. Helsingborgarna kanske kommer fram till att de vill ha fri sprit och bredare trottoarer. Vad vet jag. Poängen är att allt inte behöver vara lika överallt.
Då har vi visserligen fortfarande ett problem med att vissa människor i det lokala samhället kanske inte trivs med hur saker och ting är och sköts där. Men, det finns en stor skillnad mot dagens centralstyrda modell: När enheterna är små är det lättare för folk att rösta med fötterna och flytta till en kommun som har en politik, ett regelverk och ett upplägg som man trivs med.
Visst, det där är kanske en aning utopiskt, i något slags Nozicksk anda. Men håll med om att det är en intressant tanke.
Min poäng är att ökat lokalt självbestämmande – även i mer blygsamma former – är positivt. Det ökar möjligheten att beslut fattas som passar befolkningen bättre och att besluten i sig blir mer verklighetsförankrade. Det skapar ett stabilare samhälle som undviker centralstyrningens »single points of failure«. Det blir mer demokratiskt, i en djupare mening. Det ökar människors frihet.
Detta vore ett utmärkt politiskt projekt: Decentralisera mera.
Det skulle tillföra något av värde till den politiska debatten. Det är en begriplig och lockande position som är ledig på den svenska politiska kartan. Det har en konfliktyta mot maktpartierna som är lätt att kapitalisera på. Det är en frihetlig vision som fungerar så väl för stad som för landsbygd. Dessutom spelar den bra med den tilltagande misstron mot etablissemanget.
När jag tänker efter vore detta perfekt för ett parti som Centerpartiet. Det drev ju faktiskt, förr i världen, exakt den linjen. Det är bara att damma av de gamla valaffischerna och principprogrammen.
/ HAX
