I årtionden har svenska politiker lappat och lagat på ett system som i stora delar är feltänkt från början. Det nya är att lappandet och lagandet inte tycks räcka längre. Nu krävs en storstädning och en omstart. Frågan är om våra politiker har den vilja, det mod och den kompetens som krävs för att göra detta.
Vad gäller polisen vet vi att en omorganisation pågår och att den går ut på att centralisera all verksamhet. Vi vet också att personalen på fältet klagar och att många poliser slutat eller hotar att säga upp sig. Vi kan även notera att delar av verksamheten inte sköts på det sätt man kan och bör förvänta sig. Och det är bara att inse att antalet poliser per capita är lägre i Sverige än i andra jämförbara länder. Det statliga våldsmonopolet håller på att förlora sitt förtroende och sin legitimitet. Många människor upplever en otrygghet i detta.
Ytterst är våra politiker ansvariga för denna situation. Men vem kan förväntas ta tag i saken? Har våra politiska ledare förstått problemen och dess orsaker? Existerar över huvud taget den politiska kompetens som krävs för att städa upp och få saker och ting att fungera igen?
Frågan är extra brännande eftersom detta handlar om statens våldsmonopol. Det vill säga en verksamhet som de flesta (även jag) anser bör skötas av staten. Då går det inte ens att hoppas på att marknaden löser problemen när politikerna misslyckas. (Om man inte väljer en anarkokapitalistisk modell istället, vilket förvisso vore intressant – men en rätt osannolik utveckling för ett land som Sverige.)
Men det handlar inte bara om polisen. Ett militärt försvar skulle vara bra att ha. Den generella välfärdsstaten kräver en grundlig make over för att vara i närheten av hållbar och trovärdig. Byråkratin i offentlig verksamhet behöver tuktas och en ny kultur av ansvar och effektiv resursanvändning måste på plats. Utbildningsväsendet behöver styras upp.
Detta är saker man med nödvändighet måste ta tag i. Men kommer det att ske? Jag är inte helt övertygad om den saken. Jag är inte heller förvånad över att ett av världens mest politiserade länder nu visar tecken på att nå vägs ände. Det finns röster som varnat för denna utveckling i årtionden.
Här finns två alternativ: Antingen väljer vi kompetenta politiker som förstår vad som är fel och vad som behöver göras. Eller så förbereder vi oss på systemets förfall.
Ironin i det hela är att den politiska vänstern har ett stort ansvar för den utveckling som kan komma att landa i att var och en får klara sig själv, bäst det går.
Samtidigt är det sorgligt att de idéer som hade kunnat bygga ett stabilt samhälle (en liten stat som fokuserar på sina kärnuppgifter, frivilligt samarbete, starkt civilsamhälle, ekonomiskt realistiska och marknadsmässiga välfärdslösningar, ett gott företagsklimat och fria medborgare som tar ansvar för sina liv och handlingar) så kategoriskt har avfärdats i den svenska politiska debatten. Men det är möjligen att gråta över spilld mjölk.
/ HAX
