Det finns ett mantra som alla tycks använda nu för tiden: Allas lika värde.
Med en välvillig tolkning går det naturligtvis att i stort sett förstå vad som avses. Men om man tänker efter en smula, då kan detta begrepp vara såväl problematiskt som kontraproduktivt.
Till att börja med kan man ana att begreppet går att härleda till den svenska översättningen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På engelska talas om ”dignity” – som snarare kan översättas med ”värdighet” än ”värde”.
Deklarationens första artikel säger, på respektive språk ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” respektive ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” På franska lyder formuleringen ”Tous les êtres humains naissent libres et égaux en dignité et en droits.”
Det ligger alltså nära till hands att anta att den svenska översättningen inte är helt pricksäker.
I vår grundlag är det lite blandat. I regeringsformens andra paragraf stadgas att ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”
Varför är detta intressant och viktigt?
Problemet är att ordet ”värde” inte är speciellt exakt. Det kan betyda lite vad som helst. Och för många människor har det en högst subjektiv innebörd. De flesta anser förmodligen inte att deras mormor och Joseph Fritzl har samma värde, även om det vore en synnerligen ödmjuk tanke.
Dessutom är det i princip omöjligt att avgöra om människor tillerkänns lika värde. Det finns inget objektivt sätt att mäta och inte någon rimlig måttstock. Därmed tappar formuleringen om människors lika värde i kraft så väl som stringens. Den reduceras till en vacker men tom formulering.
Åter till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den talar alltså i sin ursprungliga formulering om människors lika värdighet och rättigheter.
Värdighet kan också vara ett luddigt ord. Men det går i vart fall att göra en någorlunda rimlig bedömning av huruvida människor behandlas med värdighet eller ej. Men att avgöra om personen A i sitt inre anser att personerna X och Y har lika värde är betydligt svårare, rent av omöjligt.
Det viktiga i sammanhanget är formuleringen om lika rättigheter. Detta är ett observerbart och absolut ställningstagande. Alla skall vara lika inför lagen. Alla skall behandlas lika av det offentliga. Eventuella förmåner och plikter skall bygga på regelverk som tillämpas lika för alla.
Jag vill påstå att det är detta som är pudelns kärna.
Att tala om människors lika värde antyder på sin höjd att den som fäller uttalandet betraktar sig själv som en god och upplyst person. Fair enough. Men det är i praktiken meningslöst och till intet förpliktigande. Att däremot tala om lika rättigheter är att de facto erkänna sina medmänniskor som jämlikar.
Därför blir jag misstänksam när det talas om “människors lika värde”. Det kan vara ett uttryck för obetänksamhet eller intellektuell slapphet. Det kan också vara ett medvetet sätt att undvika att definiera människor som fria individer och medborgare – eftersom det förpliktigar på ett sätt som är obekvämt för våra makthavare.
Tillämpad är nämligen principen om allas lika rättigheter oerhört radikal och går på tvärs mot mycket av aktuell svensk lagstiftning. Dessutom är den politiskt obekväm i dessa tider av ständigt allt mer urholkade fri- och rättigheter.
Någonstans i detta finns två olika synsätt på folket. Som undersåtar eller medborgare.
/ HAX
