10202020Huvudnyheter:

Den röd-gröna vägen mot en systemkris

Något som stör mig är att den politiska vänstern inte tycks förstå enkla ekonomiska samband. Förmodligen handlar det om att den inte vill förstå – vilket i så fall är omdömeslöst, oansvarigt och direkt farligt.

Ta det här med att svensk tillverkningsindustri är på tillbakagång. Så har det varit i vart fall sedan varvskrisen på 70-talet. Det är naturligtvis tråkigt eftersom en stark industri bidrar till välstånd och tillväxt. Men det är inte konstigt. Inte det minsta.

Orsaken är det stigande svenska kostnadsläget. Det är högre än i omvärlden. Och arbetskraftskostnaderna ökar snabbare i Sverige än i EU och jämförbara länder. Ser man till det forna Östeuropa är skillnaden än mer markant. Det handlar om att en svensk arbetare kostar tre till fem gånger mer än en anställd i till exempel Estland eller Polen.

För att alls kunna sälja sina produkter måste företagen lägga sin tillverkning där kostnadsläget är konkurrenskraftigt. Vilket i klartext betyder att industrin tvingas flytta från Sverige. Alternativet är att lägga ner verksamheten helt.

Höga skatter leder till höga lönekrav. Till detta skall man lägga arbetsgivaravgifter / sociala avgifter, avtalsbundna försäkringar och pensionspremier.

En genomsnittlig löntagare i svensk tillverkningsindustri kostar arbetsgivaren totalt cirka 62.000 kronor i månaden – och skall vara glad om han eller hon får ut 20-25.000 kr i handen.

Det höga löne- och kostnadsläget sprider sig sedan i hela samhället och gör Sverige till ett oerhört dyrt land att leva i. Vilket skapar en uppåtgående kostnadsspiral.

Man kan tycka att detta borde vara uppenbart för alla. Men tyvärr. Med envishet vill den politiska vänstern alltid och i alla sammanhang höja skatterna. Vilket naturligtvis bara leder till ett ännu högre kostnadsläge och en ännu besvärligare situation för den svenska industrin. Långsamt stryps den produktiva sektorn och med den hela systemets långsiktiga hållbarhet.

Denna utveckling har pågått länge, i små steg och har nu nått en punkt där det är oklart om landet över huvud taget kommer att ha någon industri att tala om i framtiden. Vilket är allvarligt, eftersom den drar med sig den produktiva skattebasen i fallet. (Hur gärna man än vill kan Sverige inte gå runt på att offentliganställda betalar varandras löner. Något slags ekonomisk substans måste tillföras.)

Som om situationen inte är prekär nog, så tillför läget på flykting- och migrationsområdet ytterligare kostnader. Då tänker jag inte främst på kostnader för mottagning eller ens på kommunernas ökade kostnader när de nyanlända skall slussas ut i samhället. Istället är det den generella välfärdsstaten som kommer att ta den värsta smällen när en stor mängd människor tillförs systemet utan att samtidigt bidra med samma livslånga inbetalningar som alla andra. På något sätt känns det som om vänstern inte ens vill tänka den tanken. Den generella välfärdsstaten får helt enkelt inte ifrågasättas.

Saken är att dessa nya svenskar i många fall inte kan få ett vanligt jobb även om de verkligen, verkligen vill. Bristfällig utbildning och dåliga språkkunskaper gör att deras produktiva värde inte är det samma som för välutbildade svenskar. Samtidigt säger vänstern och facket blankt nej till enklare instegsjobb med lägre lön. (Vilket kanske är lika så gott eftersom det höga allmänna kostnadsläget i landet gör det mycket svårt att försörja sig på ett låglönejobb.)

Detta är högst verkliga problem – som vänstern varken tycks vilja eller förmå förstå. Och det hjälper inte att beskylla alla som påpekar ekonomiska realiteter för att vara rasister. Tvärt om, det gör bara situationen än svårare att hantera.

Så vad gör man? Går det ens att vrida ner det svenska kostnadsläget? Att sänka lönerna är knappast att tänka på. Att ens frysa dem skulle leda till massiva protester som ingen regering kan hantera. Att höja löntagarnas synliga skatter fungerar knappast, då mycket talar för att vi nått bortom lafferkurvans topp. Att höja arbetsgivaravgifter och andra avgifter som utgör de osynliga skatterna ökar bara kostnadsläget ytterligare. Att återinföra förmögenhetsskatten skulle driva produktiva människor ut ur landet. Även de som tror på ett högskattesamhälle måste inse att det inte går att få mer vatten ur den kranen.

Vad jag ser återstår två alternativ.

Det ena är att göra verkligt kraftfulla besparingar i offentlig verksamhet. Vilket är lättare sagt än gjort när polis och militär behöver förstärkas akut och när byråkratin tycks tränga ut kärnverksamheten inom vård och omsorg. Detta kräver mycket hårda nypor – vilket inte kommer att belönas av väljarna.

Det andra alternativet är att göra Sverige till en tigerekonomi, ett skatteparadis, ett Nordeuropas Hong Kong med en sjuhelvetes tillväxt. Vilket knappast kommer att ske innan helvetet fryser till is.

Som danskarna en gång uttryckte saken: Det går åt helvete. Men vi reser i vart fall i första klass.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna