Den parlamentariska demokratin är en tävling, som vi känner den i dag. Den som vinner får närmast oinskränkt makt över allt och alla.
Ett sådant system dras med uppenbara problem. De politiska partierna lockas att köpa röster med förslag som inte nödvändigtvis är rätt eller bra för samhället som helhet. För att visa sig duktiga hugger politikerna på allt som kan uppfattas som problem, vilket ofta landar i att de ger sig in i sådant som ligger över deras kompetens eller som de egentligen borde hålla sig borta från. Många andra problem blundar de för, eftersom de fruktar att det som borde göras inte faller väljarna i smaken. Särintressen gynnas och växer ofta samman med den politiska makten.
Resultatet blir något slags inflation i politik. Allt mer makt och allt mer av mänsklig verksamhet underordnas det politiska systemet. När allmänna val närmar sig utbryter överbudspolitik. Man slösar med andra människors pengar och expanderar ständigt den offentliga verksamheten.
Man kan undra hur länge detta kan fortsätta. Förr eller senare kommer man till en punkt där samhället är så gott som helt politiserat och nästan all medborgarnas konsumtion styrs över till att ske genom det offentliga. I en sådan stat blir individens frihet minimal, inslaget av tvång med nödvändighet påtagligt och kontrollstaten omfattande.
Politiken behöver gränser. Jag ser tre reformer framför mig.
Till att börja med bör det införas en kompetenskatalog som tydligt anger vad politikerna kan och får ägna sig åt – och vad de skall hålla sig borta från. Sådant som sköts bättre av den enskilda individen, civilsamhället och marknaden bör hållas utom räckhåll för politikerna. Och våra medborgerliga fri- och rättigheter skall vara huggna i sten.
Den andra reformen är att alla nya lagar bör få en bortre tidsgräns. Sedan skall de utvärderas. Om de därefter inte får tillräckligt stöd för att bli permanenta – då skall de upphöra att gälla. En sådan solnedgångsklausul vore så väl en demokratisk säkerhetsventil som ett sätt att öka kvaliteten på våra lagar. Och dålig lagstiftning kan sluta gälla i tysthet, ifall politikerna skulle vara ovilliga att erkänna sina misstag.
Den tredje reformen är att återinföra tvåkammarriksdagen. De två kamrarna bör utses på olika sätt. Till exempel skulle man kunna tänka sig att den ena utses i vanliga riksdagsval och att den andra fungerar som något slags senat med regionala representanter eller med kommunala enmansvalkretsar. För att en lag (eller budget) skall antas måste den passera riksdagens båda kamrar. Möjligen med krav på två tredjedels majoritet. Detta skulle skapa en tröghet i systemet som manar till eftertanke, höjer lagstiftningens kvalitet och begränsar den politiska makten till att endast omfatta sådant som verkligen är viktigt.
Politiken måste bli smalare och inrikta sig på verkliga problem. Staten skall ägna sig åt färre saker, men göra dem bra. Makt skall utövas med försiktighet. Lagstiftning får gärna ske långsamt, med eftertanke och i bredast möjliga samförstånd. Den demokratiska processen skall vara transparent och det måste bli enklare att utkräva politiskt ansvar när saker och ting inte sköts som de skall.
På så sätt kan man vitalisera demokratin, återföra makt till folket och få en rimligare och bättre fungerande stat.
/ HAX
