Vad var det jag sa?
I fler år än jag kan hålla ordning på har jag tjatat om att vi måste se till att stärka de medborgerliga fri- och rättigheterna, rättsstaten, det fria ordet och demokratins djupare värden. Man kan inte påstå att intresset har varit översvallande.
Illavarslande nog är intresset fortfarande svalt, trots att vi närmar oss skarpt läge. Vårt fria, öppna demokratiska samhälle hotas plötsligt från flera olika håll.
Att nynazister och kommunister slår folk de ogillar på käften och försöker hindra meningsmotståndare från att framföra sitt budskap är inget nytt. Det är på alla sätt oacceptabelt, men kanske inte längre det allvarligaste hotet.
Nu för tiden har vi även en vänster som helst ser att endast de som delar dess »värdegrund« uttalar sig. Revisionismen drar fram genom litteraturen och på våra muséer. Språket håller på att omdanas. Man föreslår att statligt mediestöd skall utdelas till och förbehållas media som har »rätt« åsikter. Argument avfärdas som kränkningar. Och den vänster som annars inte har några problem med att se världen endast i svart eller vitt gömmer sig bakom postmodernismens relativism för att undvika en seriös och saklig debatt.
Samtidigt gör sig den auktoritära populismen allt bredare. Här avfärdas individen som en del i ett eller annat kollektiv. Värden som rättsstat viftas undan. Och på många håll i Europa ser vi att dessa krafter är minst lika angelägna om att tysta obekväma röster som vänstern.
När mänskligheten väl fick tillgång till ett »platt« system för kommunikation – internet – tog det inte lång tid innan politikerna började försöka strypa det fria flödet av information. I dag ägnar sig EU och enskilda länder åt samarbete med Facebook och andra sociala nätverk – för att tysta obekväma röster, utan lagligt stöd och utan rättslig prövning. Under användarvillkoren är vi alla rättslösa.
Våra politiker återkommer gång på gång med budkapet att vi måste göra avvägningar mellan säkerhet (eller något annat) och våra grundläggande fri- och rättigheter. Varje gång det sker urholkas dessa fri- och rättigheter en smula. Och när det skett tillräckligt många gånger blir de bara ett tomt skal, tomma ord. Vilket är allvarligt eftersom de är en minsta gemensam nämnare för civiliserat umgänge människor emellan och spelregler för relationen mellan medborgare och stat.
Sverige är redan från början ett centraliserat land med bristande maktdelning, politiserat rättsväsende, utan konstitutionsdomstol och med naiva politiker. Nu håller vi dessutom på att avveckla kontanterna, ge myndigheterna total insyn i våra liv och att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat. Kopplet blir för var dag som går allt kortare. Folket skolas till inlärd hjälplöshet och en kultur som skyr ansvar.
Samtidigt förfaller centrala samhällsfunktioner på ett sätt som får en att undra över när egentligen det så kallade samhällskontraktet upphör att gälla. Vilket inte hindrar att skattetrycket är bland de högsta i världen och att skatterna drivs in med allt mer hårdhänta metoder.
Den samlade bilden är förfärande. Men som sagt, intresset för dessa frågor är fortsatt svalt.
/ HAX
