Visst blev man lite paff när medieutredningen nyligen presenterade sitt förslag.
Att media även i fortsättningen föreslås vara beroende av staten var en väntad besvikelse. Mer uppseendeväckande var det mediestöd som skall ersätta presstödet. Det sägs rakt ut att en förutsättning för att få del av dessa pengar är att respektive medieorganisation delar den rådande värdegrunden.
För tillfället är denna värdegrund välmenande på gränsen till meningslös: Människors lika värde.
(Som jag tidigare skrivit är en sådan värdegrund svår att definiera och att upprätthålla. Kanske till och med kontraproduktiv. Om man vill ha något som slår fast tydliga principer, är observerbart och rättvist – då bör man istället tala om allas lika rättigheter.)
Men vad jag vill uppehålla mig vid är den större bilden: Media kommer att vara ekonomiskt beroende av staten. Avgörande för det statliga stödet är att respektive media tycker som makthavarna.
Vad är det för människor som på fullt allvar föreslår något sådant? Hur får de ihop detta med någon form av demokratisk grundsyn? Betyder det fria ordet inget för dem? Tanken är direkt DDR-mässig.
Och vad händer när värdegrunden – av en eller annan anledning – ändras?
Har man väl öppnat dörren för att gynna vissa media enligt subjektiva kriterier – då måste man vara medveten om att dessa kriterier bara är uttryck för något slags för tillfället rådande samsyn i vissa kretsar. I morgon kan det lika gärna handla om abort, sex, klimat, den ariska rasen eller om att staten bör äga alla företag. Den så kallade värdegrunden ändras ständigt och långt ifrån alltid på det sätt man kanske hade tänkt sig. Historien bjuder många och avskräckande exempel.
När man tar politiska initiativ måste man vara medveten om att pendeln kan svänga åt andra hållet. Som när Socialdemokraterna försökte lansera en resolution i Europarådet i syfte att slå fast rätten till abort. Men de hade glömt bort att de hade med östeuropéer och katoliker att göra i en laddad och komplicerad fråga. När voteringen var över hade Europarådet istället antagit en resolution mot abort. Oaktat vad man tycker i sakfrågan får det politiska hantverket underkänt. Här finns något viktigt att lära.
Politik måste vara framtidssäkrad. Oavsett vem som styr landet, bestämmer värdegrunden eller driver opinionen måste det fria ordet, de medborgerliga fri- och rättigheterna, rättsstaten, allas likhet inför lagen och lika rättigheter inför det offentliga garanteras.
I USA gav Demokraterna president Obama långtgående befogenheter, utökad makt över liv och död och tillgång till en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat. Nu hamnar allt detta plötsligt i andra händer och många som tidigare inte haft några problem med saken drabbas av eftertankens kranka blekhet.
Man kan tycka att vissa saker borde sitta i ryggraden på alla som sysslar med politik. Men tydligen inte. Handlar det om naivitet, dumhet eller medvetet riskfyllda drag? Är det vänstern som kanske ser sin sista chans att få sina idéer upphöjda till överideologi? Eller bryr man sig helt enkelt inte?
Hur som helst är det vi ser oroväckande – och möjligen del i ett större mönster.
/ HAX
