Trump målade med en mycket bred pensel. Enligt förståsigpåare i amerikansk press sa han exakt rätt sak till exakt rätt människor på exakt rätt plats genom hela kampanjen. Vad som helst, allt just dessa människor ville höra. So what, folk röstar på honom – inte för att de tror att han kan uträtta mirakel, utan för att han ställer sig på deras sida.
Vilket naturligtvis var klokt, med tanke på vilka stater som har många elektorsröster.
Clinton hade en mer värdegrundsbaserad valrörelse. Heligare än du. Bättre än er. Politiskt korrekt. Tung maktbas. Social justice warriors. Feminister. E-postligan. Det gänget. Och tänka sig – hon förlorade.
Saliga äro de beklagansvärda. (»The deplorables«, alltså.) Ty de skola besitta jorden.
Han såg lite tagen ut i Vita Huset i går, Trump. Han börjar väl inse vad han just har gett sig in på. Detta kommer inte att gå att hantera genom distansarbete från New York. Undrar just hur lång tid det kommer att ta innan han tröttnar?
Det roligaste med hela det amerikanska presidentvalet är alla magsura kommentarer. Man ser Vita Huset-personal gråta på bilder. (De förlorade just sina välbetalda jobb, med makt över alla andra människor.) På The Guardian (som jag ändå i någon mening respekterar) råder konstig stämning. Media leder folket genom sorgearbetet. Och på något amerikanskt college har man tydligen ställt in eller skjutit upp prov för att eleverna skall kunna bearbeta sina känslor efter ett fullt demokratiskt val. Fina människor ser en större bild, bakar ihop Trump med Brexit och säger att vi kan inte ha ett sådant här folk. Detta är stor, mörk underhållning.
Jag lyssnade på Sveriges Radio. Tre av tre svenska idrottsstjärnor är tydligen förfärade över det amerikanska folkets val. Jag tittatde på Sveriges Television, som i desperation kallat in Dick Erixon. Det tillförde inte heller så mycket. Nyheterna om snökaoset i Stockholm känns mer intressanta.
Låt finvänstern hållas, detta är sorgearbete. Det handlar inte så mycket om att Trump fått kärnvapenkoderna som om att folket avvisade Hillary. De måste få vänja sig vid tanken på folkets svek. Ge dem lite »safe space«.
Jag undrar vad vi kan dra för lärdomar av det här. Är det något slags tipping point på väg? Eller handlar det bara om att Trump är så där utomjordisk och orange?
Något som borde bli en smärtsam insikt för finvänstern, latte-liberalerna, media, makthavarna och kulturen är att man inte vinner själar genom att fördöma andra människor. (Kritisera gärna Sverigedemokraterna, men inte deras väljare. De är människor av kött och blod som upplever eller anser sig uppleva en besvärlig situation. Lös deras problem, på ett anständigt sätt, istället.)
Jag tror även att valrörelsen bekräftade en misstanke jag har. Det handlar bara om media. Finns man i media, då finns man. Annars inte. Speciellt i samband med primärvalen fanns det en direkt korrelation mellan Trumps pressklipp och hans opinionssiffror. Det ena gav det andra. Får man bara snurr på mediespiralen, då är man hemma. Vem man är och vad man tycker är av mindre betydelse.
Lite sorglustigt har ett antal amerikanska media och debattörer först nu insett att man givit presidenten rätt att fatta beslut om liv och död, en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat och högsta befäl över en betydande mängd tungt beväpnade statsanställda. Hoppsan. Det borde man kanske tänkt på lite tidigare.
Jag tror att ungefär vad som helst kan hända. Men förmodligen blir det inte så spännande, när Trump väl börjar sjunka ner i statsförvaltningens träsk. Och är det inte så att Secret Service svurit konstitutionen sin trohet, inte presidenten? Om inte, så kanske det vore en god idé för framtiden. Eller… kanske ändå inte.
/ HAX
