Ledaren för det största oppositionspartiet, Anna Kinberg Batra (M), krävde i går rikspolischef Dan Eliassons avgång.
I sak är kravet naturligtvis högst rimligt. Men i praktiken kan Moderaterna just ha räddat Eliasson. Hans tid var på väg att rinna ut. Till och med statsminister Löfven (S) har sagt att något måste hända innan årsskiftet.
Men gårdagens krav från Moderaterna gör det omöjligt för regeringen att sparka Eliasson, ens om den skulle vilja. I vart fall den närmaste tiden. Sossarna vill ju inte att det skall se ut som om det är Moderaterna som bestämmer.
För att vara så totalt fokuserade på makt är Allianspartierna förvånansvärt dåliga på politik.
För att verkligen bli av med Eliasson borde Kinberg Batra istället ha skjutit in sig på den politiskt ansvarige, inrikesminister Anders Ygeman (S). Hade man lastat Ygeman för poliskrisen och hotat med en misstroendeförklaring i riksdagen (som Allianspartierna kan vinna med SD:s stöd) – då hade Eliasson fått sparken illa kvickt.
Men så blev det alltså inte. Kanske var det beröringsskräcken gentemot SD som satte in. Eller risken för att någon skall granska Alliansens kort. För det var ju faktiskt en moderat justitieminister som sjösatte polisens omorganisation och pekade ut dess kurs. Uppbackad av resten av riksdagen, skall tilläggas.
Som korten ligger i skrivande stund riskerar polisreformen att fortsätta ännu längre in i en återvändsgränd. Vilket innebär att det kommer att bli ännu värre innan det kan bli bättre.
En faktor man även bör ta hänsyn till är vem som kan tänkas efterträda Danielsson. Chefen för Polisregion Mitt, Carin Götblad, sägs ligga bra till. Men det skulle bara innebära att man ersätter ett problem med ett annat. Vad som behövs nu är inte ännu en politruk, utan en stabil polis med verklighetskontakt och brett förtroende inom myndigheten.
Som vanligt överskuggar metafrågorna sakfrågorna i svensk politik. Det är väl så det blir när politikerna tar sig vatten över huvudet, kan man anta.
/ HAX
