En spaning: Sossarna börjar få upp ångan. De börjar få moment. Opinionsläget är stabilt, vilket inte är en självklarhet. Roar man sig med att kolla vad folk söker på på internet, då är Löfven klart mer intressant än konkurrenterna. Något är i görningen. Man bör i vart fall tänka tanken att vi kan ha underskattat statsministern, även om det förefaller osannolikt.
Men sedan kan det naturligtvis gå över styr ändå – som att vårens partikongress får för sig att kräva en återgång till den tidigare migrationspolitiken. Det finns flera motioner om saken.
Samtidigt skyms naturligtvis Löfvens sol av att hans regering inte har någon riksdagsmajoritet bakom sig. (Vilket många andra är tacksamma för.)
Hos Moderaterna är det skakigt och partisekreterare Tobé ser skärrad ut i tv. (Fast det gör han i och för sig alltid.) Frågan för dagen är om det är flirten med SD som orsakat den senaste tidens ras i opinionen. Kanske. Men det är i så fall bara en del av förklaringen.
Moderaterna framstår nämligen som opålitliga. Vilsna. Vilket är helt naturligt med tanke på hur många 180-graderssvängar partiet gör nu för tiden. Är det något väljarna avskyr – och flyr – så är det osäkerhet. (Jag minns den tid på 80-talet när deltagarna i de hemliga attitydundersökningarna huvudsakligen gav Moderaterna omdömen som »kompetenta« och »konsekventa«. Those were the days. Förtroende måste förtjänas.)
Så blir det när man berövar ett parti dess ideologi.
Sverigedemokraterna kan som vanligt skratta hela vägen till Rosenbad. De behöver inte göra något själva. Väljarna kommer ändå. Senast i går kväll såg de nyttiga idioterna i kravallvänstern till att driva fler väljare i armarna på Åkesson – och stärka dem i anden som redan är där.
Om vi gör tankeexperimentet att SD skulle komma ensamma till makten… Exakt vad har de då tänkt göra? Massdeportationer? Sätta upp den där berömda kulsprutan på bron? Nej, de skulle sjunka ner i det realpolitiska träsket, precis som alla andra partier. Ta ansvar. Då är saker och ting plötsligt inte lika enkla längre.
Miljöpartiets haveri hotar just nu dess själva existens. Det är så det går när man slår sig i lag med sossar. Och har en ogenomtänkt politik, fåniga företrädare och höga maktambitioner. Nyligen var ett antal av partiets riksdagsledamöter på vippen att bli uteslutna – för att de krävt att Miljöpartiet skall driva den politik som fastslagits av partiets egen kongress.
Om du tycker att Miljöpartiets svek är många och uppseendeväckande i partiets kärnfrågor – kolla då in hur de lyckats svänga helt och hållet när det gäller till exempel upphovsrätt, nätfrågor och övervakning. Att de kan se sig själva i spegeln. De sveken tar jag personligt.
Centerns Annie Lööf gör sig allt bättre i media, vilket nuförtiden är allt som betyder något. Bush Thor har visat sig ha en bra pipa i »Så skall det låta«. Major Björklund brottas med den kognitiva dissonans som uppstår när hen påstår sig vara liberal men inte är det. Alliansen håller stängt på grund av renovering.
Vänsterpartiet är helt fokuserat på att hålla Löfven vid hans löfte om att döda alla privata företag i välfärdssektorn. Det kan bli en rätt bitter strid.
Men vi skall inte klaga. I Amerika börjar allt fler misstänka att den nyvalde presidenten inte har någon konkret plan. Alls. I vart fall ingen som kan genomföras under ordnade, demokratiska och civiliserade former. Det är i sådana lägen det känns bra att USA har en någorlunda rimlig maktdelning.
Slutligen, Vladimir Putin fruktar Margot Wallström. Eller om det är hela Ryssland som fruktar henne. För det har hon tydligen sagt.
Man kan i vart fall inte klaga på underhållningsvärdet.
H.L. Mencken skrev en gång att demokrati är konsten och vetenskapen att sköta cirkusen från apburen.
/ HAX
