Jag kan egentligen för lite för att uttala mig, men visst var Gustav III:s statskupp i viss mån grundad i att kungen och borgarklassen hade fått nog av adelns fasoner?
En av mina vänner påstår att sådant går i cykler – och jag är benägen att hålla med: Saker och ting blir orimliga, den härskande klassen tas ner på jorden, en ny maktelit träder till, den börjar ta sig friheter, missnöjet växer, folket börjar protestera och allt tar ett nytt varv.
Man behöver knappast vara raketforskare för att inse att svenska folket befinner sig i en prekär situation: Extrema skatter. Sönderfallande samhällelig kärnverksamhet. Postmodernistisk maktutövning. Någonannanism. Generell välfärdsstat som bygger på kedjebrevsprincipen. En maktutövning utan ansvar. Övervakning och kontroll.
Kanske lite oväntat vill jag här försvara en del av alla de människor som jobbar i offentlig sektor. Det finns de som sliter som små djur för sina medmänniskor – och som ständigt drabbas av nya sinnessvaga direktiv, omorganisationer och politiska påbud. Det gäller även inom den renodlade byråkratin, som (tro en utlandssvensk) är rätt rimlig och effektiv i jämförelse.
Detta är människor som är klämda mellan verkligheten och rena stolligheter. Klämda mellan brukarna, skattebetalarna och en mängd mellanchefer – vilka sysslar med allt mellan himmel och jord, utan att för den saken skull tillföra något eller vara särskilt produktiva.
Det finns i sammanhanget en elit, långt bakom frontlinjen, som lever på att bestämma över alla andra: Politikerna producerar en strid ström av beslut som omsätts i praktiken i form av en allt större grupp av ordningsmän.
Det handlar om politiker och ett visst skikt av byråkrater som lever i symbios. De parasiterar på alla andra. De brandskattar folket så att de själva kan försörja sig på att sitta och administrera sådant som skulle fungera bättre av sig självt eller som bättre borde kunna bestämmas av den enskilda individen. Allt de lyckas åstadkomma är att störa »the wisdom of the crowds« genom att rubba den fria marknadens självbalanserande, självreglerande, spontana och frivilliga mekanismer.
Ta den akuta bostadskrisen som exempel. Den är helt och fullt ett resultat av politisk klåfingrighet. På en fri marknad möts utbud och efterfrågan – alltid. I politikernas Sverige – aldrig.
Den härskande politiska klassen är helt enkelt inte kompetent nog att sköta ett samhälle. Det fungerade inte i Sovjet och det fungerar inte här. Det enda som är hållbart är att låta samhället utvecklas spontant och under frivilliga former. Som det har uttryckts: På marknaden har du tusentals val varje dag – i politiken ett, vart fjärde år.
Med risk för att få Säpo på mig måste jag resa frågan: Är det inte dags att börja göra motstånd mot alla orimligheter?
Annars kommer det ju bara att bli värre.
Det finns ett amerikanskt uttryck som manar till viss eftertanke: People will give you as much bullshit as you can take.
/ HAX
