Media har primärt två funktioner. Den ena är att efter bästa förmåga återge verkligheten och dess nyheter till läsarna, lyssnarna och tittarna – så korrekt som möjligt. Den andra är att kritiskt granska vårt samhälle, makten och makthavarna.
Men det är inte vad som sker. Att medias bild av verkligheten ofta är en annan än verkligheten, det vet alla som någon gång haft tillgång till information i första hand om någon större nyhetshändelse. Man får vara tacksam om medias rapportering är »tillräckligt rätt«. Vad gäller granskningen finns vita fläckar, när det kommer till de stora, principiella och viktiga frågorna. Det finns dessutom skäl att anta att riksmedia i viss utsträckning lever i symbios med makten.
Istället ägnar sig media åt att försöka utöva makt, att sätta dagordningen. De bestämmer vad och vem som tillåts få luft under vingarna och vad som hamnar i medieskugga. Nästan alla journalister och mediehus driver sin egen agenda.
Speciellt allvarligt är det att media på så sätt kommit att bli ett filter mellan folket och dess demokratiskt valda representanter – då medias agenda ofta är en annan än sådant som oroar och intresserar folket. Eller för all del, läsarna.
Media driver spelet och sätter metafrågor framför verkliga problem. Till exempel gäller detta fokuseringen kring vem som skall ta vem efter nästa val. Det är närmast en medial besatthet. Frågan är förvisso intressant, men inte central. Istället är frågan vad som rent konkret bör göras, här och nu, vad gäller de uppenbara problem som ligger framför oss. Vad som skall hända i september 2018, det är upp till väljarna att bestämma.
Medias egofixering förefaller mig vara speciellt tydlig i Sverige. Oavsett om det handlar om SVT Opinion live, Studio ett, Agenda eller nyhetssändningarna är allt snuttifierat och lämnar främst utrymme för den som lyckas göra sig bred. Ingenstans får folk tala till punkt. Sällan får det nyanserade och lågmälda utrymme. Analysen är så väl sällsynt som grund. Men det framgår nästan alltid vad media anser att folket skall tycka…
Jag kan jämföra med debattprogram i fransk och tysk tv. Till att börja med tar man där in riktiga experter, ytterst ansvariga politiker, intellektuella och andra intressanta medverkande (inklusive i ämnet relevanta vanliga människor). Dessa tillåts tala till punkt, rent av lägga ut texten, förklara sin position. Detta under ordnade former och inte sällan i programformat på upp till två timmar och ibland mer. Visst, ibland blir det gräl och pajkastning – men som regel blir det intressant på riktigt.
Speciellt värdefullt är det att de medverkande får tid att klargöra sina premisser. Det vill säga varför de intar en viss position i en viss fråga. Vilket är av stor betydelse, om man vill förstå vad som sker. Det handlar om diskussioner som bidrar till folkbildningen och som fördjupar demokratin.
Detta är bara ett exempel på hur svensk, klick-jagande, ängsligt flåshurtig media skiljer sig från hur det är i många andra länder – inklusive i våra närmaste grannländer.
Att svensk media har slagsida åt vänster är ingen hemlighet. Och det är inte alls konstigt. Vänstern insåg tidigt att mediehusen – och då speciellt public service – är viktiga kommandohöjder. Detta medan borgerligheten spelade golf. Vilket är en situation vi nu har att leva med.
Lyckligtvis har vi internet – där mycket av det offentliga samtalet i dag bedrivs. Nätet är en åsiktsdjungel med många mindre smakfulla inslag, det skall medges. Men inte desto mindre är det här man finner mycket av den intressanta debatten, de långa samtalen, de uttömmande texterna, samhällskritiken och alternativa analyser. Vilket etablerad media, gammelmedia, naturligtvis avskyr.
Själv har jag tjatat i många år om att man borde skapa en frihetlig, borgerlig nätplattform som är tillräckligt stor och seriös för att kunna göra avtryck. För om vi inte kan få opartiska och balanserade nyheter – då skall det i vart fall finnas utrymme för många olika röster.
/ HAX
