07232017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Färre lagar och mer ordning

Sverige är ett komplicerat land.

Vi har så många lagar och regler att ingen kan känna till eller förhålla sig till dem alla. Så gott som alla bryter vi mot dem lite då och då utan att ens känna till det.

Många av dessa lagar är inte intuitiva och speglar inte det allmänna rättsmedvetandet. Vi har till och med morallagar, som vore vi en teokrati. Vi har även lagar som skapar brott utan offer.

Våra politiker lägger mycket tid och kraft på att stifta lagar som är till för att skydda oss mot oss själva och för att begränsa vår frihet och våra fria val – när de istället borde fokusera på att skydda oss från andra, som vill oss illa.

Man kan inte ens vara på den säkra sidan genom att isolera sig från omvärlden och förhålla sig passiv – eftersom lagarna inte bara förbjuder vissa beteenden utan dessutom påbjuder att vi måste göra det ena eller andra.

Lagarna är politikernas verktyg för att upprätthålla politiska beslut med tvång. Eller med våld, om så krävs.

Man kan tycka att lagarna borde vara färre och mer intuitiva. Man skall inte behöva känna till dem i detalj för att ändå begripa vad som är rätt och fel. Då skulle dessa lagar dessutom upprätthållas på ett tydligt och rimligt sätt.

Färre lagar och mer ordning, helt enkelt.

En viktig princip i en demokratisk rättsstat är att alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Så är det inte i Sverige. Här anses vissa handlingar – och yttranden – extra klandervärda baserat på gärningsmannens åsikter, vilket i sin tur ger vissa grupper ett starkare skydd än andra. Även om sådana avsteg görs med goda intentioner kan det, i vissa situationer få förödande konsekvenser.

En rättsstat måste även ha vattentäta skott mellan den lagstiftande och den dömande makten. Annars inbjuder man till maktmissbruk och övergrepp. Därför är det anmärkningsvärt och allvarligt att domare (nämndemän) i de lägre rätterna utses av de politiska partierna. Det väcker alltid en fråga om huruvida man dömer efter lagboken eller partiboken. Det finns tecken som tyder på att det senare inte är helt ovanligt.

I en rättsstat skall man inte kunna hålla människor fängslade utan rättslig prövning. Här har Sverige fått hård kritik för de långa häktningstiderna – där domstolar mer eller mindre slentrianmässigt håller misstänkta häktade, ofta under orimligt lång tid. I många andra länder låser man inte in folk innan man vet att man verkligen har ett hållbart mål – och åtal skall då som regel vara väckt inom högst ett par veckor efter att den misstänkte anhållits. (Här talar vi för övrigt om länder som har en mycket högre grad av uppklarade brott än Sverige.)

Som om inte ovanstående punkter är problematiska nog, så har Sverige en polis som samtidigt är överbyråkratiserad och underbemannad – och som inte förmår sköta sitt jobb.

Den låga uppklarandegraden och polisens oförmåga att vara tillgänglig där och när den behövs gör vanliga människor frustrerade, oroliga och uppgivna. Vilket är extremt problematiskt, då statens våldsmonopol är ett ömsesidigt kontrakt. Om staten skyddar oss, då avsäger vi oss rätten att själva bruka våld annat än i nödvärn. Men om staten sviker sin del i detta, då kan konsekvenserna bli allvarliga..

Vi lever i turbulenta tider. Därför är det viktigt att man tar tag i det som nämns ovan, i tid. Medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Innan bristerna blir verktyg i händerna på krafter som inte vill oss väl.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna