Vänstern tenderar att se sig själv som god och högern som ond. Högern ser sig själv som rationell och ansvarstagande – och vänstern som omdömeslös och ansvarslös. Själv ansluter jag mig i vid bemärkelse till den senare uppfattningen.
Men jag vill även påpeka att man måste försöka förstå eller i vart fall sätta sig in i vänsterns världsbild om man vill försöka bemöta den. Vilket man måste göra, eftersom vänstern är farlig.
Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser. På något sätt lyckas vänstern allt som oftast ta en idé som i teorin syftar till att göra det bättre för alla (i vart fall när man betraktar folket som ett kollektiv) och sedan skapa köer, misshushållning, ineffektivitet, påtvingad likriktning, åsiktsförtryck och ytterst fullskaligt förtryck.
Här skall man komma ihåg att den svenska parlamentariska vänstern inte är fullt trovärdig när det kommer till dess förhållande till demokratin – eller för den sakens skull till våld. Även historien målar en mindre smickrande bild av vänstern.
Den nu så populäre kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson skriver i boken »Maps of Meaning: The Architecture of Belief« följande:
»Our petty weaknesses accumulate, and multiply, and become the great evils of state. As our technological power expands, the danger we pose increases – and the consequences of our voluntary stupidity multiply. It is increasingly necessary that we set ourselves – not others – right, and that we learn explicitly what that means.«
Detta citat pekar bland annat på det faktum att vänstern inte verkar förstå sig på människan och hennes brister. De styrande är inte klokare eller av bättre karaktär än andra. Men de beter sig som om de vore det.
Politiker i allmänhet och vänstern i synnerhet är beredda att använda tvång (och om så krävs, våld) för att forma oss alla enligt en enhetlig mall. Vilket naturligtvis är dömt att misslyckas.
Ett lyckligt och framgångsrikt samhälle skapas av individer som har stor frihet, makt över sina egna liv, starka medborgerliga fri- och rättigheter och fria händer att i frivilligt, spontant samarbete med andra skapa sådant som behövs och efterfrågas i vårt samhälle.
Detta står i stark kontrast mot vänsterns vilja att skapa en ny människa, att ändra på oss, att försöka tvinga oss till vår egen (av överheten definierade) lycka. Det står även i kontrast mot vänsterns ständiga strävan efter centralstyrning, kommandoekonomi och självsvåldiga förhållningssätt till andra människors pengar och egendom.
Det är ju så det blir när kartan inte stämmer med verkligheten. Då måste man börja tvinga människor till än det ena, än det andra. Då måste man försöka sätta sig över grundläggande ekonomiska och sociala realiteter. Då kommer ändamålet att helga medlen – även när ändamålet varken är rimligt eller lämpligt. Då blir statens våldsmonopol inte längre ett verktyg för att skydda människor mot övergrepp sinsemellan – utan snarare för att skydda staten och den härskande politiska klassen mot folket.
Med tanke på hur mycket lidande, förtryck och misshushållning kommunismen och socialismen har skapat de senaste hundra åren kan man tycka att vi borde ha lärt oss något. Men icke. Lik förbannat röstar folk på dem – i något slags världsfrånvänd tro på att man kan skapa ett samhälle där alla kan leva på andras bekostnad.
Avslutningsvis skall man inte bortse från möjligheten att vänstern inte bara är en produkt av missriktad välvilja. Det kan även, i vissa fall, finnas ett rent ondsint uppsåt. Till exempel bör man fundera över om inte vår tids postmodernism och identitetspolitik är produkter av medveten ideologisk subversion, sprungen ur en vilja att destabilisera den liberala demokratin och det öppna samhället.
/ HAX
