06232017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Godhetsindustrin

Jag har i olika sammanhang skrivit om hur militant islamism och främlingsfientlighet lever i symbios och förstärker varandra. Men det finns ytterligare en aktör: Godhetsindustrin.

Det handlar om politiker, offentliganställda, NGO:er och särintressen som lever gott på att bekämpa »rasismen« på skattebetalarnas bekostnad. Många av dem drivs säkert av god vilja. Men de är helt beroende av att det finns något slags konflikt. Detta så till den milda grad att de ibland måste uppfinna fiender, när de verkliga tagit slut. (Sverige är trots allt ett av världens mest öppna och toleranta länder.)

Det är dessa människor som stämplar varje form av saklig kritik mot svensk migrationspolitik som rasism. Det är de som bygger identitetspolitiska luftslott för att motivera sin egen position. Det är de som förnekar vissa av den demokratiska, liberala rättsstatens grundläggande principer – baserat på resonemang om människors ursprung och biologiska särdrag. Vilket i slutändan gör dem själva till praktiserande rasister.

Speciellt intressant är det att se hur den politiska vänstern hanterar dessa frågor. Eftersom den aldrig tycks få sin så hett efterlängtade revolution – så söker den nu nya kollektiv, nya grupper av människor att ställa mot varandra. Nu handlar det inte längre om klass, utan om till exempel ursprung, etnicitet, sexuella preferenser och kön.

En effekt av detta är att de svenskar som fortfarande lever under förhållanden som i någon mening kan sorteras in i den gamla klasskamps-modellen inte längre har något att hämta hos vänstern. Det gäller till exempel riktiga arbetare och unga, lågutbildade människor i orter vars namn slutar på -bruk, -fors och -hammar. Människor som känner sig bortglömda och icke respekterade av samhället. Många av dem upplever uppenbarligen att de nu har mer att hämta hos SD än hos vänstern.

Vad vi ser är hur vänstern är på väg mot logisk och moralisk bankrutt. Den gamla kommunistiska parollen om att religion är opium för massorna har ersatts med något slags dunkel uppfattning om att religiöst förtryck är mindre allvarligt om det utövas i vissa religioners namn. Kvinnokampen har ersatts med att – i viss kontext – släta över en unken kvinnosyn och hedersförtryck. Arbetarrörelsens klassiska devis som säger »gör din plikt och kräv din rätt« är nu för tiden tyngd av så många identitetspolitiska förbehåll att den förlorat all mening.

Ett liknande öde har drabbat Miljöpartiet – som försjunkit i postmodernt trams samtidigt som de gett upp (eller i vart fall svikit i) sina kärnfrågor. De har gått från att vara engagerade skogsmullar till att bli elitistiska, kulturradikala maktpolitiker, som gärna släpper till för att säkra sin plats vid köttgrytorna. Därmed har partiet även förlorat sina begripliga och mänskliga drag.

Den rådande generella röran av förvirring och inkompetens lär i mångt och mycket springa ur det lager offentliganställda tjänstemän och egenutnämnda ordningsmän som ägnar sig mer åt att vara politiskt, trendigt »goda« än att sköta sina förvaltningars centrala uppgifter. Som regel blir resultatet kantigt, trångsynt, kontraproduktivt, paternalistiskt och inhumant. Men sådant hindrar inte att det alltjämt produceras jämställdhetsplaner, sättas upp krystade projekt för inkludering, kvoteras in folk på olika positioner, hålls »värdegrundsbaserade« kurser, konferenser och temadagar till förbannelse. Ingen vill ju bli uthängd i tv-nyheterna för att ha råkat förbise eller missgynna någon obskyr minoritet.

Förstå hur mycket skattepengar all denna identitetsbyråkrati slukar. Och hur den går ut över samhällelig kärnverksamhet.

För övrigt är det godhetsindustriella komplexet demokratiskt tvivelaktigt. Det förutsätter att man påbjuder människor att ha vissa åsikter samtidigt som man försöker städa undan andra uppfattningar. De statliga tv-nyheterna talar lika mycket om för oss vad vi förväntas tycka som om nyheterna i sak. Samtidigt försöker politiker, ordningsmakten, byråkratin och ett antal särintressen driva igenom EU-regler som till exempel öppnar för censur av vad som får sägas och skrivas på internet.

Varför kan vi inte ägna oss åt att hantera verkliga problem istället?

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna