Det var ju för väl att svensken i Mali blev frigiven. Att sitta fängslad hos al-Qaida Afrique… Man kan nog inte ens föreställa sig.
Naturligtvis gör regeringen den frigivne svensken till en trofé. Varför inte? Det kan rent av vara välförtjänt. Det ger dessutom Margot Wallström tv-tid. Och ungefär där någonstans börjar allt att kränga.
»Sveriges policy är att inte betala lösen…« So far, so good. »…eh, och det är det jag kan säga om den saken.« Plötsligt kollapsade ett annars tydligt uttalande och en viss osäkerhet sänkte sig över situationen. Intrycket blev att Margot var lättad över att ha kommit undan frågan.
Varför kan inte politiker lära sig att stänga munnen i tid? Nu blev måndagskvällens Aktuellt-sändning en dragkamp där studioreportern upprepade frågan fem gånger och fick samma svar fyra gånger och inget svar alls på slutet.
(Samtidigt fanns det annat som reportern hade kunnat ta upp. Som det där med att utrikesministern speciellt tackade polisen och dess nationella operativa avdelning, NOA. Har vi haft svensk operativ polis på plats i Mali? Det är ju i så fall intressant. Vilken var dess roll?)
Det är något med Margot. Hur var det nu? Hon kunde eller kunde inte bekräfta att Sverige inte röstade ja… eller var det nej… till att släppa in Saudiarabien i FN:s människorättspanel? Hon lyckas bli hjärtligt avskydd av så väl araber som israeler. Och hon är ansiktet för världens första feministiska regering – vilket säkert sprider en del opassande munterhet i hennes kölvatten.
Eller som när Irländarna röstade nej till det nya EU-fördraget – och fick rösta om tills de röstade »rätt«. Det var under Wallströms tid som EU-kommissionär med ansvar för kommunikationsfrågor.
Och vilken propagandaminister hon var! I BBC:s Newsnight upprepar reportern, Gavin Esler, gång på gång på gång frågan vad de stackars irländarna måste göra för att få EU att förstå att de inte vill ha fördraget. Att de säger nej. Wallström, som varken kan eller vill svara på just den frågan, ger sig då ut på en vådlig seglats på de demokratiska principernas ocean. (Klippet kan ses här »)
Sedan är det det där med Postkodlotteriet – där Wallström jobbade innan hon blev minister – och dess donationer till the Clinton Foundation. Det är en möjligen ljusskygg historia som tycks vara mer uppmärksammad utomlands än i Sverige. Dåliga vibbar.
Jag tycker helt enkelt att Konungariket Sveriges utrikesminister känns opålitlig. Hon är även Socialdemokratins kronprinsessa och därmed potentiell statsministerkandidat. Och hon är faktiskt redan statsministerns ställföreträdare. Sådant förpliktigar.
Undrar hur hon fungerar under press. Hur är hon som landets ledare i ett läge när statsapparaten behöver bli mer hårdhänt och repressiv för att överleva? Hur skulle hon hantera en trixande Putin (eller för den delen Trump)? Skulle hon på ett trovärdigt sätt hävda Sveriges intressen gentemot det EU vars näst högsta icke-folkvalda byråkrat hon en gång var?
Nu säger jag inte att tanken på Ebba Busch Thor eller Isabella Lövin som landets ledare är ett dugg bättre.
Men Margot, hon håller på att bli en svensk Hillary.
/ HAX
