Det anglosaxiska uttrycket »the deep state« – översatt till den djupa staten – har två delvis överlappande betydelser. Dels är det benämningen på den statsapparat som snurrar på oavsett vilken regering vi har. Dels används termen för att beskriva statens hemliga verksamhet. Jag skall upprätthålla mig vid den förra.
Min misstanke är att icke valda byråkrater inom offentlig förvaltning har betydligt mycket mer makt över vad som sker i vårt land än politikerna. Jag misstänker också att det är här som mycket blir tokigt. Samt att det är i detta lager av den offentliga förvaltningen som identitetspolitik och postmoderna galenskaper har mycket av sina rötter.
Jag snubblade för en tid sedan över Sekretariatet för Genusforsknings hemsida. (Länk») Där kan man bland annat läsa följande »Vetenskapsrådet har beslutat om nästan 548 miljoner till forskning inom humaniora och samhällsvetenskap fram till år 2020. Medlen går till projektbidrag, bland annat för forskning inom kultur- och kulturarvsområdet, forskning om förutsättningar för tillväxt samt forskning om rasism.«
Några nedslag:
• Johanna Gondouin, Stockholms universitet, 7 000 000 kr för ”Från mänskligt avfall till resurs: Genus, biopolitik och nyliberalism i indiskt kommersiellt surrogatmödraskap”
• Erik Melander, Uppsala universitet, 4 950 000 kr för ”Maskulinitet, nationalism och militärtjänst i en konfliktzon: Surveyundersökningar i södra Thailand”
• Tobias Hübinette, Karlstads universitet, 1 840 800 kr för ”Att rasialisera Sverige: Berättelser om en ny svenskhet”
Jag är absolut inte mot forskning. Tvärt om. Jag värnar om forskningens frihet. Men jag anser även att staten skall fokusera på sin kärnverksamhet. Så länge den inte fungerar är det en förolämpning mot skattebetalarna och folket att lägga pengar på sådant här. Jag känner mig för övrigt helt övertygad om att det finns objektivt mer angelägna forskningsområden.
Man kan även konstatera att det inte ryms någon direkt forskning om sådant som ligger utanför en snäv åsiktskorridor. Detta är inte bara obalanserat. Det är till fara för forskningen. Vetenskapen drivs inte framåt av människor som håller med varandra och som har en politisk agenda. Utvecklingen drivs snarare av människor som ifrågasätter och säger emot.
Om forskningen går ut på att bekräfta vad makten och en viss grupp människor tycker, då är den inte bara meningslös utan direkt kontraproduktiv. Rent av farlig.
Men det handlar inte bara om forskningen. Överallt i den offentliga byråkratin sitter människor som driver ideologiskt färgade och politiskt inställsamma projekt. Vilket naturligtvis kräver en mängd möten och konferenser som även tar upp andra människors arbetstid.
Statsapparaten – den djupa staten – fungerar med andra ord även som åsiktsinkubator. Vilket aldrig kan ha varit avsikten.
Dessutom går sådant ut över det offentligas kärnverksamhet. Det tar pengar och resurser. Det får verksamheten att tappa fokus. Det skapar en ohälsosam byråkratisk kultur.
Staten och dess funktionärer måste stå oväldiga.
/ HAX
