07212017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Vänstern – det fria ordets fiende

Yttrandefriheten har sina fiender.

Dels har vi den politiska klassen – politiker och byråkrater – som inte är road av internets fria flöde av information och allas möjlighet att publicera sig. Det blir helt enkelt svårare att göra upp under bordet av när nästan allt kan kontrolleras med en enkel googling eller spontant, snabbt nätverkande online. Medborgare och aktivister som lägger sig i, kritiserar och ifrågasätter betraktas som störningsmoment. Våra herrar ser sin arbetsro och sin makt hotad.

Dels har vi etablerad media, gammelmedia. Den ogillar nya och alternativa media av två skäl: De är ett hot mot medias ännu inte färdigutvecklade affärsmodell för ett digitalt samhälle. De är ett hot mot Big Medias (fram till nu) i det närmaste monopol på att skildra verkligheten, tolka samhällsfrågorna och att sätta agendan. Återigen handlar det om makt.

I dessa grupper – politik, byråkrati och media – har vänstern en stark ställning. Dess position i politiken är beroende av demokratiska val, så det får vi leva med. Men när det gäller byråkratin och media har vänstern (till skillnad från borgerligheten) tidigt varit medveten om vikten av att besätta samhällets kommandohöjder.

Denna vänster är förrädisk. Dess flank markeras av en stenkastarvänster som inte drar sig för våld och för att försöka tysta meningsmotståndare. Samt av »sociala rättighetskrigare« som ständigt och medvetet ställer sig i vägen för det fria ordet. Dessutom är det högst oklart vad vänstern vill nu för tiden. Den tycks inte ha några svar, samtidigt som den uppvisar stor entusiasm inför uppgiften att riva sönder delar av samhällssystemet som trots allt, fortfarande fungerar. Vänstern känns demokratiskt labil.

Samtidigt är det något skumt med att vänstern tvekar inför att stå upp för till exempel kvinnors och bögars lika rättigheter när dessa hotas i en viss religiös och kulturell kontext. Men det är väl något postmodernt, får man anta.

Rent allmänt kan man även konstatera att vänstern inte har några som helst problem med att låta staten tvinga folk till det ena eller andra – och att dess ambition uppenbarligen är att ändra på människor.

I vänstern har vi alltså en idéströmning som bland annat rymmer »rätten« att tysta sina meningsmotståndare. (Vilket för övrigt rimmar rätt väl med hur det var i det öststatskommunistiska projektet.) Dessa människor finns i politiken, de har viktiga positioner på alla nivåer av förvaltningen – och de har fram till nu haft makten över vår världsbild och samhällsdebatten.

Det är fullständigt uppenbart att dessa människor avskyr fria flöden av information – förkroppsligade av till exempel Pewdiepie (med sina 56 miljoner följare på Youtube) och en amerikansk president som kortsluter hela medielogiken genom att twittra direkt till folket. Eller, för att referera till Sverige, nätpublikationer som publicerar sådant som eliten och etablerad media helst inte vill skriva eller tala om.

Under öststatskommunismen fick folket inte säga eller veta vad det ville. Börjar det inte bli lite så även i Sverige? Information (och våld) är som bekant nyckeln till makt över andra.

Det hela blir samtidigt en smula tragikomiskt – då vänstern är fullständigt övertygad om att den har rätt och att alla andra har fel, att den själv är god och att alla andra är genuint onda. Vilket blir en helt absurd position – när samma vänster i nästa ögonblick förkunnar postmodernismens evangelium om att det inte finns något rätt eller fel, sant eller falskt och att man inte kan veta något om något.

Hur som helst ger vänsterns självpåtagna, förmenta rättrådighet striden ett skruvat dramatiskt narrativ. Här skapas en enögd fanatism, som påminner mig om hur det var i förtryckets Östtyskland…

Die Partei, die Partei, die hat immer Recht!
Und, Genossen, es bleibe dabei;
Denn wer kämpft für das Recht,
Der hat immer recht.
Gegen Lüge und Ausbeuterei.
Wer das Leben beleidigt,
Ist dumm oder schlecht.
Wer die Menschheit verteidigt,
Hat immer recht.
So, aus Leninschem Geist,
Wächst, von Stalin geschweißt,
Die Partei – die Partei – die Partei.

Vilket ju gick i diket, på så många sätt. (Finns även med sång och musik på Youtube. »)

Det kanske var något sådant Nietzsche hade i åtanke när han varnade den som anser sig kämpa mot monster för att själv bli ett.

I ett demokratiskt samhälle bygger i princip allt på att vi öppet kan diskutera saker och ting innan vi bestämmer. Då måste alla få vara med och säga sitt. Speciellt värdefulla är de obekväma, de som ifrågasätter, säger emot och vidgar debatten. Därvidlag har internet, dess sociala nätverk och publikationsplattformar lyft demokratin. Det vill säga fört informationens makt närmare folket och givit fler en röst. På grindvakternas bekostnad.

Yttrandefrihetens själva syfte är att staten inte – repeterar, inte – skall kunna tysta obekväma, ifrågasättande eller upproriska röster. Det handlar om individens oomkullrunkeliga rätt att få sätta sig upp mot överheten.

Och det handlar om ett öppet, fritt samhälle där kreativiteten flödar och människan kan gå med rak rygg.

Därför måste det fria ordet till varje pris försvaras.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna