12132017Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Gatubrottslighetens politiska orsaker

Allt som har med flykting- och migrationsfrågor att göra tycks få folk att tappa koncepten. Men om man gör sig besväret att använda en smula rationellt tänkande och den liberala, demokratiska rättsstatens principer – då kan det i vart fall bli lättare att förstå var problemet ligger.

Låt oss börja med ett förhoppningsvis självklart påstående: Människor som skadat eller på ett påtagligt sätt hotat andras liv, säkerhet eller egendom bör straffas.

I det läget är faktorer som etnicitet, kulturell bakgrund och eventuell religion av sekundär betydelse, om någon alls. Människor skall hållas ansvariga för sina handlingar. Punkt. Samma regler skall gälla för alla. Punkt. Alla skall vara lika inför lagen. Punkt.

Om en person skadar en annan och inte kan identifieras – eller kan förmodas undandra sig rättslig prövning – då bör han eller hon kvarhållas tills så kan ske. Annars kan ansvar inte utkrävas. Det skall gälla alla.

Detta gäller inte minst om den misstänkte i fråga inte har rätt att upprätthålla sig i landet. Vilket egentligen inte skulle behöva påpekas.

Därför blir det så absurt när till exempel de nordafrikanska gatubarnen försätts på fri fot i samma takt som de blir påkomna med att begå brott.

Och det är knappast uppbyggligt när det gäller deras respekt för lagar, ordningsmakt och andra människors rättigheter. Om handlingar inte får konsekvenser, då skrattar de bara åt oss. Med viss rätt.

En del av förklaringen lär ligga i att polisen håller på att omorganiseras – från att skydda människor från övergrepp från andra, till att bli en överbyråkratiserad apparat vars främsta syfte är att skydda staten från folket.

Man prioriterar helt enkelt ner utredningen av brott mot enskilda – samtidigt som man kan lägga stora resurser på att jaga människor som inte skadat någon annan, men som bryter mot den politiska elitens godtyckliga moraliska påbud.

Läggs utredningen av ett brott ner – vilket tycks ske rutinmässigt – då går det över huvud taget inte att utkräva ansvar. Om den prioriteras ner och blir liggande i åratal, då går det ofta inte heller att utkräva ansvar. Bevis kallnar. Minnen fördunklas och förändras. Och det går inte att hålla misstänkta inlåsta utan rättslig prövning hur länge som helst. (Sverige har redan exceptionellt långa häktningstider.)

Problemet kokar alltså ner till polisens organisation och resurser – samt dess prioriteringar. Vilket i sin tur faller tillbaka på riksdagen, regeringen och polisens högsta ledning.

Problemen med polisen och den allmänna ordningen är helt enkelt konsekvenser av politiska beslut – fattade av människor som inte begriper sig på verksamheten och som gör andra prioriteringar än att ordningsmaktens främsta uppgift skall vara att tjäna och skydda folket.

Flyktingar och migranter kan ha gjort problemen mer synliga och uppenbara. Men i grunden är problemet politiskt. Tills vi inser det finns inget bättre att hoppas på.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna