Det är som en perfekt storm.
Sverige är ett land där osedvanligt mycket makt ligger i politikernas och byråkratins händer. Under årtionden har civilsamhället stegvis monterats ner och dess funktioner har överförts till det offentliga. Marknadens spontana ordning, skaparkraft och självläkande mekanismer har trängts undan av politisk styrning och reglering. Individen har berövats sitt personliga ansvar, gjorts beroende av staten och har fått allt mindre makt över sitt eget liv och sin framtid.
För att något sådant över huvud taget skall fungera krävs att de styrande är närmast övermänskligt kloka, kunniga, lyhörda, ödmjuka, oväldiga, snabbtänkta, klarsynta och rimliga.
Problemet är att de är idioter.
Landets toppolitiker i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet är obildade, oerfarna, okunniga – och orimliga. Allt de är intresserade av är makt och politisk självtillfredsställelse.
Att de ens kan tro att de är bättre på att sköta saker och ting än medborgarna själva, civilsamhället och marknaden är arrogant och ett tecken på storhetsvansinne.
Saken blir inte bättre av att den offentliga förvaltningens högre chefer som regel utses ur en grupp politiskt pålitliga karriärbyråkrater – som oftast saknar såväl erfarenhet som kunskap om de fögderier de sätts att sköta. Detta trots att till och med grundlagen föreskriver att anställning endast skall ske på sakliga grunder, som förtjänst och skicklighet.
Trafikverket, polisen, sjukvården… Exemplen på den politiska och byråkratiska elitens misslyckanden blir allt längre.
Vi talar om en härskande klass som inte är kompetent eller insiktsfull nog att kunna hantera all den makt den så girigt samlat på sig. Och vi talar om en i princip omöjlig uppgift. Resultatet blir en stat som ägnar sig åt trams – samtidigt som samhällelig kärnverksamhet förfaller och samhällskontraktet töms på innehåll och mening.
Vi måste rensa upp i detta träsk, så att vi kan känna oss rimligt säkra på att i vart fall samhällelig basverksamhet fungerar som tänkt.
Vad gäller byråkratin behöver det kanske inte vara så svårt. Det är bara att följa lagen. Anställning skall endast ske på sakliga grunder, som förtjänst och skicklighet. Det bör gå att lösa genom att främst rekrytera chefer internt i de olika organisationerna, istället för karriärsossar. Man kan även tänka sig att säga upp höga chefer och sedan låta dem söka jobbet på nytt, i en öppen antagningsprocess och i konkurrens med förtjänstfulla och skickliga sökande.
(Vilket dock faller på att de politiker som tillsätter nämnda chefer inte alls är intresserade av att ändra på tingens ordning.)
Ser man till politiken – där de övergripande besluten fattas och lagarna stiftas – är det värre. Verksamheten översvämmas av politiska broilers som antingen är uppvuxna i systemet eller som sökt sig till det i vuxen ålder för att skaffa sig en maktposition. Vilket gör dem till de minst lämpade att uppbära folkets förtroende. Dagens politiska generation måste helt enkelt ersättas med vettigt och kompetent folk. Vilket knappast kommer att ske.
I grunden finns en principiell fråga. Det handlar om att rulla tillbaka den politiska och byråkratiska makten i ett större perspektiv. Om att återföra makt till individen, civilsamhället och marknaden. Om att återuppliva den spontana ordningen. Om att decentralisera. Om att det offentliga skall fokusera på ett fåtal gemensamma uppgifter och sköta dessa bra.
Inte heller här finns speciellt mycket att hoppas på. Så gott som alla politiker är korrumperade av makten, vilken de inte frivilligt tänker lämna ifrån sig. Och varför skulle de göra det? Väljarna röstar ju på dem och för status quo.
Men om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått. I vart fall fram till den punkt där systemet på ett eller annat sätt bryter samman.
/ HAX
