09222018Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Den politiska elitens SD-neuros

Någon påpekade att Sverigedemokraternas PR-avdelning måste ha världens enklaste jobb. Alla andra gör det åt dem.

När Moderaternas ledare Ulf Kristersson talat i Almedalen häromkvällen hade tre av fyra artiklar om talet i Aftonbladet en allt annat överskuggande SD-vinkel. Vilket för den som faktiskt hörde talet kan kännas lite over the top.

I mina flöden möts jag av reklambilder från Socialdemokraterna, med en allvarlig Anders Ygeman och budskapet »Vi kommer aldrig att ge SD inflytande«. Vilket är en notabel vinkel i en situation där SD mycket väl kan vara största parti inom LO-kollektivet.

Media i allmänhet tycks fullständigt mesmeriserade av SD, av SD:s möjliga inflytande i allmänhet och av partiets inflytande på regeringsfrågan i synnerhet. Allt annat hamnar i medieskugga.

Det är lite »law of attraction« över det hela. Dit uppmärksamheten riktas, även om den är negativt laddad, dit riktas kraften. Dit strålkastarljuset riktas, dit riktas blicken. Det borde man om inte annat ha lärt sig av Donald Trumps valkampanj.

Ibland kan jag få för mig att det ligger i medias intresse att lyfta SD. Det skapar oreda och buller, som i sin tur säljer lösnummer och ger klick. Partiet väcker starka känslor, vilket är rubrikvänligt. SD är ständigt kontroversiellt och i konflikt, vilket är den dramaturgi media lever på.

Dessutom är det enkelt för lata journalister att koka ihop något kontroversiellt om SD. Tidningssidorna måste ju trots allt fyllas innan pressläggningen.

De övriga politiska partiernas beröringsskräck inför SD tar sig ibland häpnadsväckande uttryck. Allt som SD säger eller pekar på förnekas reflexmässigt av de andra. Allt. Även sådant som är uppenbart och observerbart. Vilket skapar en förvirrad situation där även relevant kritik mot SD riskerar att komma bort.

Om man försöker hålla mer än en tanke i huvudet åt gången, då är det faktiskt möjligt att SD kan ha rätt i sin beskrivning av ett eller annat problem – även om de inte har några rimliga lösningar att komma med.

I detta perspektiv är det dessutom viktigt att skilja på SD:s väljare och SD. Det bör framstå som fullt begripligt varför folk röstar på dem, även för den som inte delar partiets idéer. Därför går det helt galet när politiker, media och gapvänstern ger sig på väljarna snarare än partiet. (En relevant jämförelse kan vara Hillary Clintons »basket of deplorables«.) Sådant bara stärker SD-väljarna i deras övertygelse.

Om jag får spekulera, då är det rätt uppenbart att Moderaterna just nu ser ett öppet fönster för att göra upp med Socialdemokraterna om en restriktiv invandringspolitik. Men det måste ske innan valet. Vilket sossarna inte tycks vara speciellt intresserade av. Och med detta svala intresse missar S också chansen att tona ner flyktingfrågan och att vrida vapnet ur händerna på SD.

Slutligen kan jag tycka att den nuvarande situationen med tre block i riksdagen inte är så dum. Den hindrar att något av blocken kan göra helt och hållet som det vill, med egen majoritet. Den kan möjligen i någon mån minska antalet beslut som går ut på att styra och ställa över folk. Och den återför helt klart makt till riksdagen.

Kanske är det så att det etablerade politiska Sveriges upprördhet inte så mycket handlar om SD och partiets politik – som om det faktum att treblocks-situationen i riksdagen saboterar elitens egna maktambitioner.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna